Johan Hilton: Det våras för den nya arbetarromanen

Det är tio år sedan fransmannen Édouard Louis gjorde upp med sin uppväxt i debutromanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”. En hel generation yngre författare har följt i hans spår, skriver GP:s kulturchef Johan Hilton.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det sägs att det är Fjodor Dostojevskij som står bakom citatet ”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa”.

En finare vördnadsbetygelse för alla de konstnärer som gått i bräschen står i alla händelser knappt att finna. En gång i tiden skrev Gogol novellen ”Kappan” och skapade utrymme för nya och efterföljande författare.

Något liknande skulle möjligen kunna sägas om fransmannen Édouard Louis – åtminstone av en yngre generation queera författare.

I år är det tio år sedan Louis slog igenom med sin självbiografiska ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” – en sorts modern proletärroman där den egna uppväxten tolkas och värderas utifrån ett antal maktanalytiska perspektiv. Klassorienterade sådana, som fattigdomen, utanförskapet, förslumningen.

ANNONS

Men också perspektiv som i dag – och alltid nedvärderande – brukar betecknas som identitetspolitiska. Utifrån sin position som homosexuell man utforskar Louis i romanen sin egen plats i maktstrukturen och hur den förhåller sig till de övriga hierarkierna.

På så sätt blir ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” en skildring av utanförskapet i utanförskapet. Eftersom berättarjaget inte bara är feminin och bög utan också kulturintresserad hamnar han obönhörligen längst ned i hackordningen i en patriarkal miljö som inte premierar sådant, en främling såväl på skolgården som i den egna familjen.

För ögonblicket är det nämligen som om den ena maskrosen efter den andra börjat tränga genom den patriarkala asfalten

Jag minns själv hur det var att läsa Louis roman när den kom 2014. Den kändes som en droppe vatten i öknen, i synnerhet för oss som under det tidiga 2000-talet hade ledsnat lite på Pridekulturens tilltagande avpolitisering, kommersialisering och ängsliga reproduktion av goda förebilder.

Samtidigt tycks det som om just denna lilla droppe vatten också närt en hel rad andra författare under det senaste decenniet. För ögonblicket är det nämligen som om den ena maskrosen efter den andra börjat tränga genom den patriarkala asfalten. Möjligen finns rentav skäl att tala om en ny vår för den queera arbetarromanen.

Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis skotsk-amerikanske Douglas Stuarts ”Shuggie Bain”. Det är en självbiografisk skildring av klass, misär och en alkoholiserad mor, och som befinner sig ljusår från de hela och rena medelklassbögar som vanligtvis befolkat gaymagasinens sidor. Boken blev en rätt otippad kioskvältare härom året, och följdes upp av likaledes bästsäljande ”Unge Mungo”.

ANNONS

Även engelske poeten Andrew McMillan går att placera in bland den senaste tidens queera arbetarskildringar. Tidigare i vår kom hans roman ”Synd” ut på svenska. En bok som, i likhet med ”Shuggie Bain”, utspelar sig i en brittisk gruvstad och sträcker sig över flera generationer.

Här i Sverige har vi, till exempel, Mian Lodalen som för några år sedan skildrade kärleken mellan två arbetarflickor under det tidiga 1900-talet i dokumentärromanen ”Lisa och Lilly”.

Men om vi leker med tanken att Édouard Louis, likt Gogol, har en kappa, är det i framför allt i vårt södra grannland som två nya författare nyligen krupit fram ur den: Danmark. Båda skriver delvis självbiografiskt och har dessutom blivit veritabla storsäljare.

Den första är poeten och psykologen Glenn Bech som med sin diktsvit ”Jag erkänner inte längre er auktoritet” begår en fullkomligt rosenrasande vidräkning med normsamhällets privilegier, heterosexism och elitism. Men som i lika hög grad utgör en påminnelse om alla som hamnat i dess skugga – och om det allt överordnade klassamhället.

Det är något av det skarpaste och mest drabbande som man kan läsa om klass och sexualitet just nu

Den andra är författaren Thomas Korsgaard, som bara var drygt tjugo år när han debuterade med sin första roman i trilogin om pojken Tue. Sista delen ”Man skulle kanske ha varit där” gavs just ut på svenska och har tidigare föregåtts av ”Om någon skulle komma förbi” och ”En dag kommer vi att skratta åt det”.

ANNONS

Det är något av det skarpaste och mest drabbande som man kan läsa om klass och sexualitet just nu, om prekariat, identitet och våld. Här följer vi en jylländsk bondpojke från tolv års ålder och framåt, men också hans familjs gradvisa sönderfall. En gränslös och deprimerad mor som går vilse bland locktonerna från nätpoker och internetflirtar, en far som inte kan lägga band på temperament och knytnävar.

Samtidigt finns här en saklighet i brutaliteten som närmast påminner om Maksim Gorkijs, och där en desillusionerad humor ändå bryter igenom på ett emellanåt ganska oväntat vis.

Men också intressanta spegeleffekter. Sonens införlivade skam över sin sexualitet har till exempel en tydlig motsvarighet i faderns rädsla för att vara en sådan som hans eget barn skäms för – en representant för det ursprung som som sonen med all säkerhet kommer att lämna bakom sig.

I en av romansvitens starkaste scener vill den tonårige Tue inte bli upplockad utanför gymnasiediscot av sin far. Han skäms helt enkelt för honom.

”Jag har tamejfan gett dig mat på bordet i nästan arton år”, ryter fadern i knappt kamouflerad förtvivlan när det går upp för honom varför Tue inte vill bli sedd i hans sällskap.

”Annars skulle jag kunna ta livet av mig om du skäms så mycket för mig att du inte ens vill kännas vid mig. /.../ Det får du för fan inte göra”, fortsätter han.

ANNONS

I den smärtan finns en erfarenhet av något djupgående och som i ett ögonblick överbryggar alla falska motsättningar som hetero- och homosexualitet. Likt mycket annat i god litteratur är den antagligen fullkomligt allmängiltig.

Missa därför inte Thomas Korsgaard. Och när du ändå är i gång: läs eller läs om Édouard Louis samtidigt. Det är som om om böckerna talar med varandra.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Hur länge ska vi vada omkring i all denna skam?

LÄS MER:Recension: ”Om någon skulle komma förbi” av Thomas Korsgaard

LÄS MER:Édouard Louis | Göra sig kvitt Eddy Bellegueule

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS