Nyligen skrev författaren och journalisten Kent Werne en mycket intressant text i Sydsvenskan. Den handlade om konspirationsteoriernas lockelse. En fråga som Werne länge utforskat och som utmynnat i två läsvärda böcker: ”Allt är en konspiration” och ”Konspirationsfeber”.
I artikeln driver Werne en tes som varit besynnerligt frånvarande i svensk debatt. Nämligen den uppenbara: konspirationsteoriernas underhållningsvärde, att folk söker sig till dem därför att det är kul.
När jag själv nosade på tesen i en kolumn för några år sedan fick jag en del skit från folk som menade att jag förenklade. Men den har faktiskt belagts av bland andra den nederländske psykologen Jan-Willem van Prooijen. I hans studie har 300 slumpvis utvalda amerikaner fått läsa två texter om sexualbrottslingen Jeffrey Epsteins död. En som förmedlade den officiella versionen, en som gav uttryck för konspirationsteorin om att Epstein mördats.
De flesta föredrog den senare. Ett antal liknande exempel utfördes i studien. Med samma resultat.
”Det visade sig att konspirationsteorin väckte starkare känslor”, skriver Werne. ”Därför upplevdes den också som mer intressant, spännande, medryckande och – kort och gott – underhållande”.
Egentligen är det inte särskilt förvånande. Under hela mänsklighetens historia har vi skapat berättelser för varandra för att ingjuta mening i en kaotisk och oöverblickbar tillvaro. Genom fiktionen har vi begripliggjort världen, sökt de stora linjerna och fyllt dem med betydelse. Konspirationsteorier skulle kunna ses som den mörka sidan av detta sökande efter effektiva förklaringar, ett uttryck för fiktionens destruktiva kapacitet.
Den positivt lagda kan i dem se åtminstone ett frö till en sund misstänksamhet.
Det nya för vår tid är distributionsformerna. Om den typiske konspirationsteoretikern förr i tiden var en galning som klistrade upp lappar på stan, kan vi i dag på ett helt annat sätt än tidigare generationer söka stöd för vår paranoia hos andra hugade konspiratörer på internet. Och det med blixtens hastighet och enorma konsekvenser.
Under mitt arbete med boken ”Vi är Orlando”, som handlar om massakern på queerklubben Pulse i Orlando 2016, fick jag själv se vad de kan utmynna i.
Där träffade jag flera offer som berättade om förkrossande erfarenheter. Somliga hade, med synliga kroppsskador, intervjuats av nyhetsmedier – och därefter utsatts i månader för hätska, respektlösa och ofta direkt grymma ifrågasättanden av drivna konspirationsteoretiker på, inte minst, sociala medier. Och som menade att allt var en lögn.
En kvinna som grät i förtvivlan över sin mördade son på tv-nyheterna fick höra att hon var en ”crisis actor”, en skådespelare som hyrts in av dåvarande president Obama för att skapa opinion kring frågan om vapenlagarna.
Och utanför klubben där 49 personer just förlorat livet stod snart radikala högeraktivister med plakat som ”False flag” och andra budskap om att skjutningen var iscensatt av staten för att hjärntvätta medborgarna.
Det är exempel som förvisso förskräcker. Samtidigt är inte dilemmat med konspirationsteorier helt enkel. Den positivt lagda kan i dem se åtminstone ett frö till en sund misstänksamhet. Perverterad, men nödvändig i en demokrati: att alltid förhålla sig kritisk till de berättelser som valsar runt i flödet. I synnerhet om versionen förmedlas från högre politisk ort.
Det förrädiska ligger, förutom distributionen, i själva dramaturgins lockelse, i tjusningen att själv vara en del av någonting större och, tillsammans med andra, avtäcka en djupt förborgad hemlighet.
Det är ett drag som under lång tid genljudit inom i stort sett all populärkultur med spänningsprofil, från deckarnas whodunnit till den politiska thrillerns deep state-paranoia och de militära experimentens ”Stranger things”.
Och som faktiskt har viss betydelse, som bakgrundsbrus betraktad. Inte minst därför att den tjänar som ständig bekräftelse på att världen är en mörk och otrygg plats, där makten, staten eller vissa grupper alltid har dolda motiv. Något som även har en direkt återverkan på konspirationsmiljön.
Jag ska inte säga att jag direkt flinade över att ha blivit dragen vid näsan.
Eller som Werne noterar: ”Faktum är att konspirationsteoretiker ofta refererar till sagor, romaner och filmer som vore de sanna, medan vedertagna fakta förkastas som lögn. /.../ Vilket gör konspirationstänkandet till en salig blandning av dikt och verklighet. I jakten på ’sanningen’ är man helt enkelt redo att ta ett rejält språng i fantasin.”
Frågan är hur duktiga vi som avskyr konspirationsteorier är på att själva sålla i detta överutbud av sanningar, halvsanningar och rena lögner. En konspirationsteoretiker kan, trots allt, ha rätt, även i de mest bisarra resonemang.
När snacket började gå under 00-talet om att den amerikanske författaren JT Leroy i själva verket var en påhittad figur och inte hade skrivit sina böcker själv, var jag till exempel en av dem som fnyste.
Jag hade ju själv träffat Leroy för en ETC-intervju på ett kafé i Stockholm 2002. Visserligen betedde han sig märkligt, var klädd i peruk och solglasögon eftersom han sades lida av social fobi och var påtagligt nervös. Men jag hade sett honom med egna ögon och därtill ställt ett antal kritiska frågor.
Ändå visade det sig att både jag, och flera andra svenska journalister, hade blivit grundlurade. JT Leroy var mycket riktigt en fiktion, precis som konspirationsteorierna på nätet gjort gällande. Böckerna skrevs egentligen av författaren Laura Albert och rollen som Leroy hade under turnéerna spelats av hennes dåvarande svägerska.
Jag ska inte säga att jag direkt flinade över att ha blivit dragen vid näsan. Och tycker fortfarande att det är läskigt hur lätt alla kritiska impulser kan komma till korta inför ett tillräckligt suggestivt narrativ. Men såhär med några decenniers distans till den upplevelsen kan jag åtminstone se den som ett varnande exempel och tycka att den är ... underhållande.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
