Maria Domellöf-Wik: Hollywoodkvinnan förväntas foga ihop sig med häftpistol

Att ”bara att bita ihop” räcker inte. Idag förväntas filmkvinnan stansa ihop sin styckade kropp med häftpistol eller sy ihop ryggraden med synnerligen grov nål och tråd. Vad vill den här sargade figuren egentligen säga oss?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

För tjugo år sedan hade Elin Ek stor framgång som Grynet i SVT-program för unga. Många tittare, inte minst unga tjejer, tog till sig det kraftfulla slagordet: ”Ta ingen skit!”.

Ändå vet vi, inte minst genom vittnesmålen som flödade under #metoo, att väldigt många tjejer utsätts för väldigt mycket ”skit” i form av sexuella trakasserier, övergrepp och våld. Brottsstatistiken är dyster: tio svenska kvinnor mördades av förövare de haft en parrelation med vid tidpunkten för brottet eller tidigare, enligt siffror från 2022.

Inte ens den allra tuffaste, mest benhårda, kan alltid värja sig. Våld och hot kan komma från de mest oväntade håll.

ANNONS

När jag under vårens filmfestival i Göteborg intervjuade den italienska tv-stjärnan, komikern och filmregissören Paola Cortellesi pratade vi om det utbredda våldet i de italienska hemmen, mot de italienska kvinnorna. Detta nedärvda våldskapital, med sin uttalade eller outtalade förväntan om att kvinnan ska underkasta sig mannen och förbli kuvad, skildrar hon rent makalöst bra i ”Det finns alltid en morgondag” – som förutom alla andra priser även vann årets internationella tävling i Göteborg.

En komedi om misshandel – det lät som en paradox, kanske rentav lite cyniskt. Lägg därtill att den är filmad i svartvitt i neorealistisk stil och förlagd till år 1946. Producenterna hörde inte direkt klirr i kassan, men hör och häpna: den mörka satiren visade sig passa perfekt. Succén blev ett faktum och komedin har nu setts av över fem miljoner italienare.

”Det finns alltid en morgondag” visar vikten av att inte ta en enda örfil till. Istället ska du som kvinna (om än sönderslagen) stolt resa dig upp, inse ditt egenvärde och reagera mot förövaren, patriarkatet, det skeva våldtäktslagstiftningen, skönhetshetsen, stereotyperna, ja allt vad det nu är som kan bidra till att kuva dig och predika din underkastelse. En minst sagt tuff uppgift.

ANNONS

Kanske är det just så här tydligt det måste sägas nu? Med så stora bokstäver och så mycket blod: Ta ingen skit!

Jag tänker på Paola Cortellesi när jag på kort tid ser skräck-komedin ”Beetlejuice, Beetlejuice” och sedan kropps-thrillern ”The substance”, så fylld av blod och skräckeleffekter – och ilska inför Hollywoods skönhets- och ungdomsterror.

Den nattsvarta humorn som genomsyrar dessa filmer känns inte malplacerad den heller. Kanske för att situationen är så akut, så alarmerande. Bortom ambulans.

I ”Beetlejuice, Beetlejuice” återuppstår själsslukaren Dolores (Monica Bellucci) från det döda och stansar omsorgsfullt ihop sina kroppsdelar med häftpistol för att hämnas ex-maken Beetlejuice (som är en demon).

I ”The substance” anses Hollywoodstjärnan Elisabeth Sparkle (Demi Moore) passé. Hon sprutar in ett medel för att föryngras och öka sitt skönhetskapital. Snart föder hon fram en yngre, snyggare kopia av sig själv ur sin ryggrad, vilket blir början på en inre strid – mellan vem hon är och vem hon förväntas vara för att som kvinna femtio plus bli erkänd, ja ens sedd, och därtill uppnå toppresultat, prestera, få rampljus och tittarsiffror.

Den spruckna ryggraden sys ihop med synnerligen grov tråd. Snart är hennes yngre alter ego ändå där och pillar i såret, och ”stjäl” kroppsvätska från sitt äldre jag, för att få glänsa mer än en vecka i taget på catwalken.

ANNONS

Vad ser vi då? Liket lever. Elisabeth Sparkle stapplar in i det sista fram och söker kamerans uppmärksamhet. Hon vill få sagt det som också var den sargade Josefin Nilssons viktiga poäng i sången: ”Älska mig för den jag är”.

Sara Stridsberg använder sig av ett liknande grepp i romanen ”Kärlekens Atlantis”, när hon låter berättar-jaget vara ett fiktivt alter ego till den styckmördade Catarina da Costa.

Kanske är det just så här tydligt det måste sägas nu? Med så stora bokstäver och så mycket blod: Ta ingen skit!

Om du så ska behöva återuppstå från de döda.

Läs mer på GP Kultur:

LÄS MER:Paola Cortellesis vrede över våldet i de italienska hemmen

LÄS MER:Recension: ”The Substance” i regi av Coralie Fargeat

LÄS MER:Recension: ”Beetlejuice, Beetlejuice” i regi av Tim Burton

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS