Per Magnus Johansson: Hur kan vi bryta med vår självupptagenhet?

I idéhistorien ställs återkommande frågan om förhållandet mellan individ och samhälle: Vilket ansvar har jag för min nästa? Vilken betydelse har den andre för mig? Hur kan jag bidra till det gemensamma? Den bulgariskfödda psykoanalytikern och författaren Julia Kristeva citerar i sin bok ”Étrangers à nous-mêmes” (1988) – ”Främlingar för oss själva” –, som kom ut på svenska 1991, en passage ur Montesquieus ”Mes pensées”.

I svensk översättning: ”Om jag visste att någonting kunde vara mig till nytta, men till skada för min familj, så skulle jag avlägsna det från mina tankar. Om jag visste att någonting kunde vara till nytta för min familj, men till skada för mitt fädernesland, skulle jag försöka glömma det. Om jag visste att någonting kunde vara till nytta för mitt fädernesland, men till skada för Europa, eller till nytta för Europa, men till skada för mänskligheten, skulle jag betrakta det som ett brott.”

Montesquieus vackra tanke har romantiska dimensioner. Men vi måste fråga oss: Finns det ett anständigt liv om vi inte försöker närma oss utopin? Att överskrida sig själv och sitt omedelbara egenintresse är en etisk position, som skapar förutsättningar för ett inkluderande och humant samhälle. Vi förmänskligas i våra drömmar.

Genom sina texter om narcissism försökte Freud förstå något av hur en människa förhåller sig till en annan

Sigmund Freud har i flera av sina texter försökt fördjupa förståelsen av förhållandet mellan den enskilde och omvärlden. Han använde sig bland annat av begreppet narcissism. Han inspirerades av den tyske psykiatrikern Paul Näcke liksom av den brittiske läkaren Havelock Ellis. Freud betonade 1914 vikten av att skilja mellan en patologisk och en normal narcissism. Genom sina texter om narcissism försökte Freud förstå något av hur en människa förhåller sig till en annan. Vad kännetecknar den enskildes band till yttervärlden?

Begreppets användning har utökats sedan det kom i bruk i slutet av 1800-talet. Christopher Lasch, professor i historia vid universitetet i Rochester i USA, publicerade 1979 ”The culture of narcissism: The american life in an age of diminishing expectations”. I den uppmärksammade boken undersökte han hur narcissismen ersatt skilda samhälleliga ideal och på vilket sätt den tagit sig uttryck i institutionella sammanhang. Han pekade ut att narcissismen normaliserades i det amerikanska samhället under 1970-talet.

Frågorna består; filosofer, kulturskribenter, psykologer, och samhällstänkare undrar återkommande hur den enskildes utanförskap och självupptagenhet skall kunna brytas? Är det så, för att ta ett aktuellt exempel, att psykoterapi i själva verket leder till att den enskildes egocentricitet förstärks? Eller är det snarare så att en individ genom att göra ett psykoterapeutiskt arbete kan bryta sin isolering och våga öppna sig inför livet?

För att bli en människa måste vi överskrida oss själva

Är de numera allestädes närvarande skärmarna en avgörande faktor för att en människa sluter sig i sitt skal? Eller kan all den information som den kunskapssökande har möjlighet att erövra via internet vara det som tillåter en individ att gå ut i världen med uppdaterad kunskap och diskutera allehanda frågor?

Erfarenheten pekar på att psykoterapi kan leda till att instängdheten såväl ökar som minskar. På samma sätt är det sannolikt med de så kallade skärmarna; de kan få diametralt motsatta effekter. En fundamental utmaning kvarstår; för att bli en människa måste vi överskrida oss själva och ställa oss i förbindelse med något större än det omedelbart nära. Med eller utan psykoterapi, med eller utan skärmar.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Alla terapitimmar har gjort oss självupptagna

LÄS MER:Nu förstår jag vad min vän ville berätta

LÄS MER:Vi har skapat ett samhälle präglat av hat och rädsla

Per Magnus Johansson