Väggarna i Cézannes ateljé är målade i en dov färg mellan blå och grå. På ett litet träbord står ett fat med gula och röda äpplen uppställt. Bakom dem på en byrå finns en skulptur av en knubbig pojke som saknar en arm och på trägolvet ligger några kranier. Allt går att känna igen från konstnärens stilleben. Jag och några andra turister skymtar i en spegel. Vi hör förstås inte hit. Det för måleriet perfekt avvägda ljuset faller över oss ändå.
Vad säger platsen om konstnären? För några år sedan begav jag mig till Federico García Lorcas familjs sommarhus som numera ligger ganska centralt i Granada. Det var över fyrtio grader varmt men rummen var vackra och svala, anspråkslöst gemytliga. Tanken är väl osmaklig men att poeten blev mördad tycks vara i linje med hans poetik: blodet och våldet som något helt vardagligt.
Jag och några andra turister skymtar i en spegel. Vi hör förstås inte hit.
Sedan jag var tolv och läste ”Romance Sonámbulo” på en spanskalektion hade jag undrat hur landskapet kring Granada såg ut. Kunde det verkligen vara grönt på samma sätt som i dikten? Verde viento. Verdes ramas. I hettan orkar inte horderna av kinesiska resenärer ta sig uppför Albaicíns kullar och de träder fram just som Lorca beskriver dem, eller kanske snarare just för att han har beskrivit dem.
Jämte den mäktiga borgen Alhambra ligger den underligaste plats jag någonsin har besökt. Det är José María Rodríguez-Acostas ateljé. Född 1878 i en familj av bankirer kom han att studera konst i hemstaden och i Madrid. Tillsammans med ett äldre, halvnaket holländsk par får jag en guidad tur av den trädgård han ägnade ett och ett halvt decennium åt att bygga upp.
Med drömsk blick berättar en ung spanjorska om hur Rodríguez-Acosta efter att ha vistats en period i Paris kom fram till att hans eget måleri var för omodernt. Han drog sig tillbaka i hemstaden, upphörde nästan helt att måla och påbörjade byggandet av ateljén. När den var färdig hann han bara nyttja den i några år. En lummig gång leder fram till den bostad som hyste den ogifte Rodríguez-Acostas älskarinna.
Den unga kvinnan säger lite svävande att hon tror att Rodríguez-Acosta var mycket olycklig och mycket romantisk.
Guiden pekar på en staty av en liggande kvinna på en kraftig sockel och förklarar att det är en nunnas grav, inköpt från ett kloster. Det holländska paret grimaserar. Den unga kvinnan säger lite svävande att hon tror att Rodríguez-Acosta var mycket olycklig och mycket romantisk. Under spanska inbördeskriget isolerade han sig här.
Cézanne föredrog i gengäld att måla utomhus. En bit ovanför hans ateljé ligger den kulle från vilken han i perioder dagligen betraktade och målade berget Sainte-Victoire. Jag vandrar dit ett par gånger och skrattar åt det fula ålderdomshem som har tagit sitt namn från konstnären: Maison de retraite Paul Cézanne.
Under de senaste hundra åren har bebyggelsen brett ut sig och det som tidigare var en isolerad avkrok utanför Aix-en-Provence är numera del av staden. Det spelar mindre roll. Berget ser faktiskt ut som på målningarna och i gamla stan faller ljuset över husen precis som väntat.
Ingen människa kan resa bort. Det enda man kan göra är att röra sig friare i förhållande till den plats man har.
Mer från Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:De smarta telefonerna har gett oss en ny människosyn
LÄS MER:Recension: ”Skönheten i kaos” på Folkteatern
LÄS MER:Många gånger har jag vridit mig i stolen på Stadsteatern
LÄS MER:Ibland är fiktionen tusen gånger bättre än verkligheten
Anmäl dig till GP:s nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
