Agnes Lidbeck: Jag hatar massor av saker – men inte kvinnor

I tidningen skrivs det att jag är misogyn (GP 28/5). Det vill säga att jag hatar kvinnor. Visst har jag en lång lista på saker jag hatar, men just halva jordens befolkning står inte med på den.

Jag hatar robotgräsklippare, jag hatar uppmuntrande slogans, jag hatar quinoa. Jag hatar kaffe med tårta i värme, och smörgåstårta i alla väder. Jag hatar byggnormer och att vara kissnödig. Jag hatar nationsgränser, jag hatar det där regnet med kemiska medel i som de berättade om på radion häromdagen, jag hatar alla former av våld, alla former av åsiktsförtryck, alla former av frigörande dans och jag hatar en liten röd prick på mitt ben som kan vara cancer eller inte cancer, och jag hatar mitt asdyra schampo som jag måste använda upp trots att det liksom alltid lämnar en lite flottig yta på håret. Men inte kvinnor.

En nivå under hatet finns saker jag själv har svårt för men kan förstå att andra gillar. Finns kvinnorna med där? Ogillar jag, men kan förstå charmen med, kvinnor? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Jag ogillar mig själv när jag pratat för mycket, när folk gör sig dummare än vad de är

Jag ogillar men accepterar pastasallad, mjölk, svår poesi och folk som ska förklara saker. Jag ogillar mig själv när jag pratat för mycket, när folk gör sig dummare än vad de är, när de spelar på känslor för att vinna en diskussion om sakfrågor, när de inte tar det sista ur yoghurtpaketet, jag känner aversion mot moderna ventilationssystem som inte fungerar tillsammans med öppna fönster, överhuvudtaget har jag svårt för stillastående luft och susande, maskinella läten. Men jag har inte svårt för kvinnor.

Sen har vi kategorin med sådant jag personligen finner lite irriterande, men inte är värre än att man kan skratta åt det. Här finns vissa kvinnor med, det ska jag villigt erkänna. Men det är på basis av sina personligheter, snarare än sitt kön. Tror jag.

Jag tycker det är fånigt när folk ägnar sig åt kultur för att positionera sig, i stället för att konsumera det som faller dem i smaken. Jag tycker det är löjligt att ha jättelånga gruppchatts-trådar om saker man kan ta i enrum, jag himlar åt vissa Marimekkomönster, och åt en särskild sorts lila nyans som ofta förekommer på barnkläder. Ja, det finns kvinnor på denna lista. Högst upp står jag själv.

Men generellt, och alldeles särskilt: de som gör sig till nyttiga idioter för ett verkligt förtyckande system

Så kommer vi till det som skrämmer mig. Småprat. Ormar. Spindlar. Höns. Duvor. Populister. Den där röda pricken på benet som kan vara eller inte vara cancer. Fördumningen av det offentliga samtalet. Min egen bristande koncentrationsförmåga. Biologiska och ideologiska monokulturer. Och en hel rad kvinnor, absolut. Kvinnor med namn, som inte ska nämnas här.

Men generellt, och alldeles särskilt: de som gör sig till nyttiga idioter för ett verkligt förtyckande system. Kanske alldeles särskilt, och generellt, de som vill begränsa friheten att vara komplex, de som vill att jag rättar in mig i en förutbestämd form för god feminism. De som vill reducera mig till en lojalitet med en biologisk slump, de som kopplar själ och intellekt till vaginan, de som tror att jag skriver med fittan, för att vara plump.

Ibland, när de kvinnorna är högljudda, får jag påminna mig om att det finns kvinnor som jag älskar lika mycket som de andra skrämmer mig. Jag får påminna mig om Mary Anne Evans och Emmylou Harris och Tove Janson och Hilary Mantel och min kusin Hedvig och Dolly Parton och Moa Martinson och Fran Drescher och framförallt får jag påminna mig om Wislawa Szymborska, som säger ”Hellre ser jag mig själv tycka om folk än älska mänskligheten” och som säger ”Hellre många saker som jag inte har nämnt här, än många saker som jag inte heller har nämnt här”, och som inte skrämmer mig alls.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:”Mamma mia!” räddar mig när livet är tungt och svårt

LÄS MER:Läsning kan vara prövande, utlevande och sexuellt

LÄS MER:Jag är så trött på allt tjat om soft girls och huskvinnor

Agnes Lidbeck