För ett tag sedan skrev dokumentärfilmaren Tom Alandh – just nu aktuell med ”Min död är min” på SVT Play – en intressant text för Expressens kultursidor.
Den handlade om den Guldbaggebelönade ”Miraklet från Gullspång” och en tendens inom dokumentärt berättande: den närmast slentrianmässiga dramatiseringen av verkligheten.
Där man förr följde människan, talar man, enligt Alandh, i dag med fiktionaliseringens språkbruk: om att ”bygga karaktärer” och att få folk att ”att gnistra om så bara i sin lilla biroll”.
”Vad är en karaktär i en dokumentär?”, invände han i sin text. ”Dokumentärer berättar ju om människor, karaktärer finns i spelfilm.”
Terminologin som Alandh reagerar på är på många sätt signifikativ för den verklighetshunger som genomfarit populärkulturen sedan reality-tv:ns genombrott för snart 30 år sedan. Och som är så hårt präglad av anglosaxisk storytelling – med tydlig dramaturgi och befolkad av ett lika tydligt rollgalleri – att den inte längre har mycket att göra med vare sig ”reality” eller sanning.
Att debatten drog igång är inte konstigt, allt annat vore tjänstefel
Under veckan fanns det än en gång anledning att fundera över tendensen, nu föranlett av den oväntade vändningen i SVT:s realityserie ”Gift vid första ögonkastet”. Där bestämde sig plötsligt paret Jim och Linnea för att hoppa av programmet, med en förklaring som väckte fler frågor än den besvarade.
En fåordig Linnea meddelade att hon känt sig trängd och att hon inte vill ”att någon ska ta på mig när jag inte vill”. Jim lät i sin tur, med GP:s Nina Morbys formulering, ”nästan obehagligt korrekt, som om han ChatGPT:at fram det mest klanderfria citatet.”
Att den etiska debatten drog igång på kultursidorna är inte konstigt, allt annat vore tjänstefel – ”Gift vid första ögonkastet” är ett av landets mest populära program. Vad som däremot stör är hur frånvarande det grundläggande problemet med hela realitygenren har blivit i diskussionen.
Nämligen kommodifieringen av människolivet, sammanblandningen av verkliga öden och karaktärsbyggen. Och som har skapat en kultur där vi ser varandras sår, lyten och svagheter som underhållning.
För tre decennier sedan orkade åtminstone debattörer fortfarande bekymra sig över att realityn – eller dokusåpan, som den kallades då – riskerar att göra någonting med vår själva människouppfattning. Att den vänjer oss vid att betrakta varandra som distraktioner, som utbytbara spelpjäser i ett parti schack.
Det var naturligtvis ofta en djupt moralistisk, beskäftig och magistral hållning. (För ett gott exempel på den: lyssna på Olle Stenholms legendariska utskällning av Robinson-programledaren Harald Treutiger i radioprogrammet Efter tre från 1997.)
Som tydligast i vår oupphörliga konsumtion av trauman förpackade som entertainment
Men såhär på andra sidan öråden, Hollywoodfruarna och bacheloretterna måste man nog ändå konstatera att den rymde någonting väsentligt. Och som även har bäring på dagens realityberättande.
Kan "Gift vid första ögonkastet” bli en väckarklocka? Det som i hög grad gjorde att så många blev berörda av händelserna i veckan tycks nämligen ha varit att de utgjorde ett brott mot just den sortens strängt hållna dramaturgi som realitygenren vant oss vid. Att ordningen rubbades och det etiska lättsinnet tydliggjordes. Och inte i vilket slaskprogram på kabelkanalerna eller streamingtjänsterna som helst, utan i public service.
Eller som Irena Pozar skrev i sin utmärkta kommentar i Aftonbladet: ”Låt oss inte glömma det stora problemet här: SVT har inte kunnat garantera säkerheten för en kvinnlig deltagare. Hon har, under inspelning, blivit utsatt för något som gjort henne illa. Vilket ansvar tar man för det? Inget alls.”
Jag vill inte på något sätt kalla det som inföll i ”Gift vid första ögonkastet” för magiskt
Här uppstod, kort sagt, en verklig avgrund i en tillrättalagd verklighet, en händelse som i kraft av sin själva ordknapphet blottade ett autentiskt mörker. Och som för ett ögonblick påminde oss om huggtänderna i vår realityhunger, vilken utsatthet vår konsumtion av människor skapar.
Men möjligen också om skillnaden mellan det som skildrar verkligheten och det som utger sig för att göra det.
”Att göra en dokumentär handlar ju om att hänga på och filma vad som händer”, skriver Tom Alandh. ”Och låta en människa gå sin egen väg i sin egen takt. Utan att gripa in och regissera och påverka berättelsens förlopp. Att spegla verkligheten som det lite högtidligt brukar heta när filmpriser delas ut. Och att förundras över vardagens magi.”
Jag vill inte på något sätt kalla det som inträffade med ”Gift vid första ögonkastet” för magiskt. Men reaktionerna gav mig någonstans goda förhoppningar om verkligheten.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Såren från Malexander är inte läkta
LÄS MER:Avföring och hotmejl får inte stoppa en teater
LÄS MER:Jag åt buffelburgare med Alice Munro
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
