Mikael van Reis: Kjell Espmark var ett litterärt territorium

Den som fick förmånen att träffa Kjell Espmark fann en alltid lika sympatisk och lyssnande person. Han hade titlar i offentligheten, men det märkte man inte mycket av. Det väsentliga var att ”Kjell Espmark” även var namnet på ett litterärt territorium som växte från år till år på ett närmast ofattbart vis.

I hög ålder nådde han krön efter krön i bok efter bok. Denna bergskedja verkade inte kunna ta slut. Hur många författare visar en sådan kreativitet mellan sjuttio och nittio? Ytterst få. Hur kan kartan till detta växande territorium tecknas? Jag vet inte. Här likväl en skiss en söndag i september då jag sorgligen underrättats om hans bortgång.

Kjell Espmark, som föddes 1930, debuterade som poet 1956 och disputerade några år senare i Stockholm på en avhandling om den unge Artur Lundkvist som livsdyrkare. Han återkom några år senare med en monografi om Harry Martinson. Det var två stora studier om hur poeter från underklassen erövrar ett befriande språk genom modernismens tivoli av möjligheter. Senare skulle Espmark författa en bok om Tomas Tranströmer, ”Resans formler” från 1983. Det kändes självklart.

För mig var emellertid den givna ingången två verk om modernismen som bröt ny mark på metodiskt vis – ”Att översätta själen” 1975 och ”Själen i bild” 1977. Här banar Espmark sig fram med väldig sakkunskap mot en huvudlinje i den lyriska modernismen från Baudelaire och framåt. Läsaren fick stifta bekantskap med storheter som Rimbaud, Mallarmé, Eliot, Breton men också fördjupningar i det svenska med Södergran, Diktonius och Vennberg och många andra. En sådan överdådig servering för en ung och hungrig läsare!

Här talar vanmaktens röster i det samhälle som börjar ta form, med en åskådlighet man inte fann i annan svensk dikt.

Detta var litteraturvetaren Espmark – ett ymnighetshorn av skarpögd beläsenhet som sedan fortsatte i essäerna i ”Dialoger” 1985, där banden av mellan författare granskades.

Denna akademiska verksamhet följdes av Espmarks litterära författarskap. Här sker det stora saker. Tre diktsamlingar bildar en trilogi som utges i ”Sent i Sverige” (1976). Det är en rolldiktning där Espmarks sociala blick laddas av inlevelse i tre gånger tjugofem dikter med koncentriska mittpunkter. Här talar vanmaktens röster i det samhälle som börjar ta form, med en åskådlighet man inte fann i annan svensk dikt.

Detta skulle bli Espmarks litterära signum – att låna ut sin röst för att levandegöra andra. I romantrilogin ”Glömskans tid” (samlad utgåva 1996) skildras makten inifrån med en infernalisk blick. Maktens centrum är som ett tomrum inpyrt av tobaksrök som en gammal tågkupé. ”Glömskan”, ”Lojaliteten” och ”Hatet” är de tre delarnas titlar. I porträtten anar man faktiska makthavare.

Det är människans samhälleliga vara som är Espmarks stora uppdrag som poet och detta följer man sedan som en expansion av idérikedom, vetgirighet, medkänsla – som också rymmer en sorts språkets lättnad i själva möjligheten att ge människor en tillfällig gestalt med röst och tankar. Det handlar til syvende og sidst om att följa frihetens eller kärlekens möjligheter också i det liv som undertrycks eller undertrycker. Poeten Espmark inventerar historiens alla mörkrum.

På 2000-talet växer det espmarkska territoriet på nytt vis och sträcker sig över ett Europa i tid och rum. I ”Voltaires resa” (2000), ”Béla Bartók mot Tredje riket” (2004) och ”Hoffmans försvar” (2013). Det handlar då om återfödelser, om konstnärsöden och människor på sitt yttersta, men som här ändå yttrar sig.

Jag slås ofta av hur Espmarks prosa och poesi är så direkt och nära i sitt tilltal. Till synes utan mystifikationer men också skenbart transparent. Där finns hela tiden en djupare skakning som mullrar genom det samlade bildverket.

Där finns hela tiden en djupare skakning som mullrar genom det samlade bildverket.

Där träder poet Espmark fram med en intensitet i förståelsen som hela tiden finner nya röster som kan vittna om den levda belägenheten. Flera diktböcker är redan klassiker som ”De levande har inga gravar” (2002), ”Vintergata” (2007) och ”Skapelsen” (2017). Särskilt ”Vintergata” är en oerhörd samling om röster ur en tideräkning och kanske en annan och som fortsätter i självporträttet i ”Den inre rymden” (2014).

När vi lekte indianer och vita

var det jag som fick rekognoscera

eftersom jag var för skör för att slåss.

Och nu kände du knappt igen din kusin.

Jag hade fått turberkulos i hjärnan

och låg och slog med näven i väggen

för att lindra den obevekliga värken.

Min enda resa, en yrsel på räls,

gick till Stockholm och operationen.

Man suckade inför min öppnade skalle,

slog om en klut inför pappas avsked.

Jag var för skör för det här livet.

Jag fick gå före i fiendemörkret

och rekognoscera åt er.

Inlevelsen som identifikation och återgestaltning blir alltså Kjell Espmarks väsentliga väg genom det stora territorium där läsaren får en plats bland andra på färden. Det blir till en mäktig film av poetiska uppenbarelser där världen befolkas men – det är den djupa insikten – som delar av en alltid ofullbordad skapelse. Den sene Kjell Espmark visar att han är en av vår nutids mest angelägna poeter. Följande dikt avslutar boken ”Vintergata”, som med en hälsning till Hjalmar Gullberg:

Jag hann se hur fjärden

var en oskriven sida, utan en kåre

men med en krage av nattgammal is,

innan jag sjönk ner på bänken.

Ett sista tecken, kanske en kvarglömd häger

högrest i vattenbrynet, ville mig något.

Allt mitt hjärta hade till svar var flimmer.

Om den andra sidan finns

någonstans i diset

är det som en aning av trädkronor,

mera ett osäkert löfte än löv.

Det är tydligen efter människan.

Jag hade velat uppleva henne.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Kjell Espmark är död

LÄS MER:Kjell Espmark: ”Jag och Horace arbetar i kamratlig anda igen”

LÄS MER:Författaren Sture Allén är död

TEXT

Mikael van Reis

kultur@gp.se