”Dagen D!”
”Frihetens timma är slagen!”
”Vi dricker öl och hade fått vara åtta runt bordet om vi hade velat, men vi är bara tre och alla kollar ändå mest på sina telefoner!”
Det rådde en uppsluppen, upprymd och i somliga fall tillkämpat entusiastisk stämning när de svenska covid-restriktionerna äntligen lyftes. Åtminstone såg det ut så på sociala medier. Min vän Bebban ville ”gå i klänning, bli bjuden på bubbel och dansa med en servitör på trottoaren”, som i vilket romantiserat, filmatiserat krigsslut som helst. Jag hörde Stefan Forsberg, vd för Filharmonikerna, måla en vacker bild för Kulturnytts lyssnare, om den ”magnetiska” stämningen när konsertsalen är fullsatt och en våg av musik sveper över 1800 personer, som skickar tillbaka en kärleksvåg över orkestern. Han talade om ”skådespelet vi saknat i 18 månader”; musikerna som småspelar innan det börjar, sorlet, röda lampan lyser, doften av kaffe i foajén. Under de första konserterna ropade publiken till orkestern hur mycket de saknat dem, och orkestern ropade tillbaka: ”Vi har saknat er också!” Fint.
LÄS MER:Kanske hade jag fortfarande druckit om jag var man
Men peppen inför ”frihetens timma!” har också, som vanligt, förstås, handlat jättemycket om alkohol. Att få gå ut, på klubb, på restaurang och bar och pub, på stora fester, konserter. Och där träffa sina vänner och vänner man ännu inte känner- i sig en känsla som är betydligt enklare att uppnå med några glas innanför västen. Att få bli full bland folk igen. Jag är inte mycket för att sakna tiden då jag fortfarande drack, men den där flyktiga känslan av gemenskap, roligt och att vi alla hör ihop som en riktigt bra kväll på krogen kan ge, ja, den saknar jag. Fast ändå inte; den hör till ett annat liv.
Många av alla memes som handlade om förtretligheterna med att inte få gå ut längre, syftade till att normalisera dagligt supande.
Jag tror att nu är ett utmärkt tillfälle för den som ärligt vill undersöka sin relation till alkohol: har jag saknat spelningar med Jonas Lundqvist, eller har jag saknat att vara full på spelningar med Jonas Lundqvist? Den som orkar har en stunds självrannsakan att göra, om intresse finnes, det gör ju oftast inte det förrän det inte finns några andra alternativ. Har du kanske inte saknat Jonas Lundqvist över huvud taget, utan bara att få vara full på krogen istället för att vara full hemma, ensam, eftersom det fått dig att känna att ditt drickande blivit problematiskt?
LÄS MER:Jag är den ensamma tanten på krogen
När restriktionerna infördes bodde jag fortfarande i London. Boris Johnson påminde mycket om Dynamit-Harry när han utropade nationell lockdown. Vilken jädra smäll. Min andra tanke var: ”Vilken tur att jag inte dricker längre.” För där ”jobba hemifrån” kan betyda två timmar extra per dygn för att man slipper pendla, banankakebak och tid att plantera om pelargoner för en personlighetstyp, kan det betyda början på slutet för en människa med beroendesjukdomen i sig. Det är alltid wine o’clock somewhere, och för många gled tidpunkten då det kändes okej att ta ett glas vin allt närmare lunch ju längre restriktionerna hölls.
På zoom-möten med den nykterhetsgemenskap jag då var en del av, märktes effekterna av lockdown långt innan det blev en nyhet att knarklangarna hade börjat kräva kortbetalning för att skydda sig från viruset. Hålögda, ofta berusade små vrak dök upp på skärmen. ”Jag vet att jag alltid druckit lite för mycket men det här… Jag har inte varit nykter sen 23:dje mars.” Folk jobbade hemifrån och var småpackade hela tiden, andra förlorade sina jobb och hamnade i det som utgör en gynnsam grogrund för beroende: tristess. Ensamhet. Isolering. Den som behöver kan alltid finna en anledning att dricka, pandemi eller ej. En omfattande nedstängning av samhällets sociala scener kanske inte skapar beroendesjukdom per se, men den skyndar definitivt på förloppet för många.
Tänk om pandemin fått oss att sakna varandra tillräckligt mycket för att vi ska vilja mötas utan förgrumlade sinnen, nu när allt öppnar igen.
Alla missbruk liknar varandra, men varje person som blir nykter blir det på sitt eget sätt. Samhället älskar sin alkohol, alla som kan dricka utan att drickandet tar över älskar sin alkohol. Vad man menar med att drickandet tar över ens liv är individuellt på en, varsågod för ordvits, flytande skala. Jag känner mig som vanligt som en rättshaverist när jag skriver det här men alkohol är cancerogent, även i små mängder, alkohol är en depressiv drog, väldigt många dåliga beslut och våldsbrott har inslag av alkohol, ofattbart många #metoo-ärenden hade aldrig existerat om det inte varit för alkoholen, du kan dricka så att du känner dig smal och snygg men risken är att du i själva verket blir tjock och ful, levern för guds skull, och så vidare.
LÄS MER:Krogarna skålar – men personalbrist kan förvärras
Men i vissa stunder är den allt vi har som krishantering. Många av alla memes som handlade om förtretligheterna med att inte få gå ut längre, syftade till att normalisera dagligt supande. Inget hände förutom pandemin och den hände alldeles för mycket. Ingen fick man träffa, alla dessa tragiska iskalla försök till korrekt socialt distanserat socialt umgänge. När man varvat internet, ätit upp alla snacks och nätshoppat upp alla sina pengar, vad ska man ta sig till? Ett nyktert liv, har jag insett, är relativt räknat ganska befriat från kickar. Under nedstängningen, både i London och när jag vid nyår flyttade tillbaka till Sverige igen, var det kanske faktiskt enklare att vara nykter än att ha valet att dricka. Alkoholist, riskzon eller bara wine lover är inte alltid solklart. Vad som är för mycket varierar mellan individer och över tid.
Jag är naiv och barnslig. Men tänk om man skulle kunna bygga ett liv, ett samhälle, en värld, där man inte behövde berusa sig, inte ville fly, inte var tvungen att ta udden av. Inte ens ville förstärka eller förhöja de goda minutrarna vi får oss tilldelade. Att vi skulle kunna få känna mänsklig värme och gemenskap, helt utan tillsatser. ”Saknar du aldrig att ta ett glas vin?” Nej, för min av beroendet kapade hjärna har aldrig velat ta ETT glas. ”Men det är ju ett sådant socialt smörjmedel!” Ja, jag har nästan helt slutat umgås med människor i situationer där jag inte vill vara utan smörjmedel. Det är frihetens timme för mig. Är det möjligt att få leva så? Jag sa ju att jag är naiv.
Tänk om pandemin fått oss att sakna varandra tillräckligt mycket för att vi ska vilja mötas utan förgrumlade sinnen, nu när allt öppnar igen? Exakt vad är det vi vill ska bli som vanligt- kan ”som vanligt” vara något annat än det var förut? Livet är skört, minns denna pandemiska påminnelse, sup inte bort mer än du vill.
Om skribenten:
Rebecka Åhlund är författare och journalist från Borås, född 1976. 2019 utkom hon med boken ”Jag som var så rolig att dricka vin med” (Natur & Kultur) som handlar om hennes väg in i alkoholismen, och första året som nykter.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
