Tidigare i höst läste jag om Hans Falladas roman ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” från 1932. Boken följer ett fattigt ungt par i mellankrigstidens Berlin. Weimarrepubliken har under det föregående decenniet haft hyperinflation. Försörjningen är ett ständigt problem för paret, trots att han arbetar heltid i en herrekipering. På boksidan listas deras budget. Fastän de nekar sig nästan allt de vill ha går den inte ihop. Ibland måste hon ändå få äta en bit lax. Han köper ett dyrt sminkbord att överraska henne med.
Under läsningen grips jag gång på gång av leda. Känslan är inte min utan inskriven i själva romanen. Det Hans Fallada så mästerligt fångar är det tråkiga i att vara konsument och hur den som inte har några pengar jämt tvingas att vara en sådan. Det är först när inköpen måste planeras som de börjar inkräkta på ens mänsklighet. Den största frihet som följer med att vara rik är inte att kunna köpa saker utan att kunna tänka på annat än att köpa saker. Finns det andra sätt att nå samma känsla av oberoende?
Jag tror det. För mig har läsningen alltid fungerat så, som något som gör det möjligt att ställa sig över vardagens begränsningar. Därför blir jag illa till mods när skönlitteraturen är allt för insmickrande, när den försöker underhålla eller undervisa eller debattera. Då riktar den sig till mig som kund och jag vill bara vrida mig ur dess grepp. Jag har lika tråkigt som om jag skulle tvingas se en TV-serie eller spela ett datorspel. Med detta tror jag mig inte vara speciell. Tvärtom är det litteraturens stora lockelse: För en gångs skull blir man tilltalad som människa.
Det Hans Fallada så mästerligt fångar är det tråkiga i att vara konsument och hur den som inte har några pengar jämt tvingas att vara en sådan.
Kanske är det därför som Björn Werners två texter i SvD (29/11 och 5/12) om arbetet med att rösta fram en vinnare till årets Augustpris har väckt en sådan uppståndelse. I den första av dem konstaterar han att det har varit tråkigt att läsa årets sex nominerade skönlitterära böcker. I den andra förtydligar han vad han vill ha sagt med detta: ”I den mätbara digitala kulturjournalistikens era är kritiker så illa tvungna att anpassa sig till en bredare grupp läsare för att alls motivera sin existens som den kommersiella produkt man alltså är.”
Björn Werner vill föra läsarens talan men likställer henne med konsumenten. Därtill kommer ett krav på att vi alla ska leva enbart som konsumenter. Såklart har han rätt i att det är vad de kommersiella aktörerna vill. Däremot är det långt ifrån självklart att de som försörjer sig på att läsa och skriva ska följa med i eller förstärka denna tendens. De intellektuellas uppgift är tvärtom att försvara människan mot marknaden. Det onyttiga, till intet syftande, fåfängligt sköna eller rent nonsensartade har ett värde i sig. Är det dags att börja bjuda större motstånd?
Det har blivit hemskt att besöka biblioteken i Göteborg. Man rör sig genom drivor av romaner som hyllades på kultursidorna för ett halvår sedan. Snart ska de makuleras och ge plats åt nya omtalade romaner. En vän som är bibliotekarie i en annan kommun berättar att volymer ingen har frågat efter de senaste fem åren rensas ut. Tidiga morgnar går han runt i hemlighet på sitt bibliotek och lånar äldre böcker han tycker om, sådana som ingen bryr sig om just nu. Så får de ytterligare några år på hyllan. Kanske finns en läsare i framtiden.
Min vän rycker på axlarna. Men det är en annan axelryckning än den hos det trängda paret Pinneberg eller hos den passiva uttråkade konsumenten. Jag tänker att så kan man också delta i världen – genom att faktiskt forma den till det bättre.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Förinta” av Michel Houellebecq
LÄS MER:Recension: ”Prosa 1” och ”Prosa 2” av Jon Fosse
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
