Jag skulle läsa Margaux Dietz erotiska roman. Jag skulle läsa hela boken och jag skulle inte ha förutfattade meningar. ”Alexa”, som spökskrivits av manusförfattaren Christin Magdu, är döpt efter bokens huvudperson, en influencer som gjort slut med sin kille och hamnar i en kokainskandal. Romanen är inte så lättläst som man hade kunnat tro. Den känns ytlig – aldrig har ord betytt så lite – men är ändå trög läsning.
Romanen är, trots Dietz eget genrebestämmande, heller ingen erotisk roman. ”Alexa” är snarare en thriller med erotiska inslag – men med tydlig sensmoral. Den är inte sexig. Detta baserar jag inte på att stånd konsekvent kallas för ”resning” boken igenom, utan på den rädsla och paranoia som genomsyrar den.
Å andra sidan är det en rätt träffande skildring av influencer-tillvaron: ständigt iakttagen, alltid älskad och hatad, men också närmast kvävd till döds, som Alexa bokstavligen blir av den stalker som lyckas nästla sig in i hennes liv. Han som har betraktat henne på avstånd och fått henne att ständigt känna sig iakttagen insisterar också på att han älskar henne, att han är den enda som förstår henne. Han har kanske rätt, tänker hon vid ett tillfälle.
Romanen är, trots Dietz eget genrebestämmande, heller ingen erotisk roman. ”Alexa” är snarare en thriller med erotiska inslag – men med tydlig sensmoral.
Ofta diskuterar vi dåliga sexskildringar, snarare än bra sådana. Författaren Huw Lemmey skrev i sitt nyhetsbrev ”Utopian drivel” om sitt hat mot det brittiska ”Bad sex awards” som delas ut varje år. Priset får uppmärksamhet i tidningarna, men är ofta konservativt, sensationslystet och lyckas heller aldrig sätta fingret på vad bra skrivande om sex är, menar han. ”How to avoid this public ritual of school sniggering from the back of the class? Easy. Don’t even try to write about sex.”
I min värld är Anaïs Nins kända erotiska noveller i ”Venusdeltat” modern till allt explicit litterärt sex. De skrevs inte för en stor publik utan för en enskild läsare, som en litterär Onlyfans på 1940-talet, och gavs ut först senare. Kanske är det därför de är så fritt skrivna. De är skildringar av surrealistiskt sex i en surrealistisk tid som fortfarande chockerar och på det viset har en stark inverkan på läsaren.
Svensk litteratur är annars ofta märkligt pryd, likt den ängsliga brittiska litteratur som Hew Lemmey kritiserar, trots att sex är ett av de vanligaste sociala beteenden människor ägnar sig åt.
Ett intressant samtida exempel är Kristofer Folkhammars böcker, särskilt ”Magisterlekarna”, där sexet skrivs fram som en naturlig del av de sociala interaktioner som romanfigurerna ägnar sig åt. Sexet har betydelse som vardagliga handlingar, men är också sexigt i sin skevhet. I denna bok har till och med ordet stjärt en erotisk laddning. Så bra är boken och skildringen av sex i den.
Svensk litteratur är annars ofta märkligt pryd, likt den ängsliga brittiska litteratur som Lemmey kritiserar, trots att sex är ett av de vanligaste sociala beteenden människor ägnar sig åt. Mord förekommer oftare i böcker, även fast det är mindre vanligt i verkligheten.
Vad beror det på? Är det för att litteraturvärlden är överbefolkad av förvuxna indiekids, det vill säga, direkt sprungna ur den subkultur som har sämst sex av alla grupper i samhället?
Eller är det för att sex helt enkelt är svårt att skriva om? Lemmey hävdar det senare men benämnde det också som en risk som kan vara produktiv för skrivandet. Det är synd att så få vågar närma sig detta. För vi behöver inte mer dåligt sex, varken från Dietz eller någon annan författare.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
