Tänk dig en man någonstans mellan 35 och 45 års ålder. Han har ett välordnat liv med jobb och familj. Med stor sannolikhet hund. Han bor i en gul eller kanske vit enplansvilla i ett område med en massa andra gula eller vita enplansvillor. Det är nära till skogen och bara femton minuters bilväg till närmsta större stad. Det är ett liv med fredagsmys, storhandling och skjutsande av barn till olika sportaktiviteter. I ett litet rum i källaren strax intill värmepannan har han sin prydliga samling med vinylskivor. På väggen hänger en av få extravaganser i ett annars helt ordinärt liv, en inramad affisch signerad med silverpenna av sångaren i Saxon. Det är ett liv som många av oss lever. Det skulle lika gärna kunnat vara jag.
LÄS MER:Alla borde inte få flyga
Tänk dig att samme person blir så rasande provocerad av att Zlatan Ibrahimovic köper en del av fotbollslaget Hammarby att han plockar med sig en bågfil från garaget, kör hela vägen in till Malmö, och i skydd av natten försöker såga av foten på Zlatans staty.
Att någon är så himla arg att han står och sågar frenetiskt på en staty mitt i natten är något av det mest tragikomiska jag kan tänka mig. Det ettriga ljudet av en ilsken bågfil ekandes mellan husen. Svordomarna när han inser det är rätt jobbigt att såga i metall. Mjölksyran. Andfåddheten. Den stora besvikelsen när statyn inte välter. Allt det här jobbet och den bara står kvar där med ett knappt märkbart jack i foten. Jävla Zlatan.
LÄS MER:Det är mitt fel att dagens unga är moralister
Det är nästan inte ilskan som ledde till själva dådet som är det intressanta. Alla vet hur det känns att vara arg. Det är tankarna och känslorna som rör sig i huvudet efteråt jag är nyfiken på. När han lägger bågfil i bakluckan på bilen och kör hem. Kändes det bättre sedan? Eller blev det bara värre? Vad skulle dom andra föräldrarna i ungarnas bandylag säga om det här kom ut?
Jag har förstås ingen aning om vem som vandaliserat Zlatans staty. Det kunde lika gärna ha varit ett spralligt möhippegäng som gjorde det som en del av ett fullständigt urballad omgång sanning eller konsekvens. Ändå - det är såhär det går när man tjatar på män att visa känslor.
Vi försökte säga till er, eller rättare sagt få er att förstå genom att mest hålla tyst, att det nödvändigtvis inte alltid är en bra grej att män har kontakt med sitt inre. Då kan nämligen samma person som säger till sina barn att det är fel att slåss och dumt att mobbas få för sig för att sabotera Västlänkenjobbarnas arbetsplatser (något jag för övrigt har väldigt svårt att se ett spralligt möhippegäng göra). Jag försöker komma på vad som skulle göra mig så pass arg. Visst, jag hatade Göteborgshjulet. Poseidons ansikte väcker starkt obehag hos mig. Men tillräckligt mycket för att vandalisera? Nej, vet ni vad.
Okej, jag slängde en elsparkcykel som stod parkerad mitt i en gångväg i ett dike en gång. Tror jag svor medan jag gjorde det. Det kändes oerhört tillfredsställande. Jag har också känslor.
LÄS MER:De eviga tonåringarnas stad
