SÖNDAG.Senast jag träffade Susanne hette hon Mattias. Idag föreläser hon på Världskulturmuseet om ”Mannen som inte visste hur en var en man och därför måste dö”. Det är angeläget och gripande och jag tycker att alla som bryr sig om sexuellt likaberättigande – och kanske helst de som hittills inte har brytt sig – ska ta första möjliga tillfälle i akt att höra Susanne Hägglund föreläsa. Gripande, fast på ett annat sätt, är också svaret jag får när jag ber om vatten på museets fik. Expediten hänvisar till en vattendunk och några staplade glas och kallar det ”kaféets vattenbuffé”. MÅNDAG. Klipper mig hos min assyriske frisör. Assyrier är en kristen etnisk folkgrupp som bland annat lever i norra Irak. Hans föräldrar bor kvar där, sida om sida med kurder, som ju är muslimer, i ömsesidig respekt. Det är 20 mil från Mosul och en berättelse som också behöver höras. TISDAG. På löprundan, en dryg vecka efter Stockholm Marathon, drabbas jag av det Haruki Murakami beskriver som ”runners blues” – en tomhetskänsla som uppstår när man tränat hårt för ett lopp och det hela är över. Muntrar dock upp mig med att försöka se mig själv utifrån. I Henrik Schyfferts senaste föreställning beskrevs ju min sort som en komisk syn: Lätt patetiska medelålders män med alldeles för trånga tajts och med endast en tanke i huvudet: Hoppas att ingen tittar på snoppen! Enligt Schyffert är det tydligen det enda man tittar på.
ONSDAG. Kontrasternas dag. Först döttrarnas skolavslutning – den äldsta går ut nian – med allt vad det innebär av vemod, förväntningar och skir grönska. Sedan den åldersrosslige, ömsinte 81-åringen Kris Kristofferson på Liseberg: ”Well I woke up Sunday mornin´, with no way to hold my head that didn’t hurt/And the beer I had for breakfast wasn’t bad, so I had one more for dessert.” Den bakfulle, förtvivlat ensamme mannen i sången Sunday Mornin' Comin' Down är så totalt hängiven sin självömkan att en deppig lyssnare – om hen vågar gå in i känslan – sedan kan gå hem i försommarnatten och känna sig helad. Hemma, på tröskeln till vardagsrummet och till allt möjligt annat, står en 16-åring i vinröd festklänning och lyser. TORSDAG. 20 grader i solen. Men vinterjackan hänger kvar på sin galge i hallen, som en manifestation av alltings flyktighet. FREDAG. Den sista dagen av ännu ett år av mitt liv. Tar en löprunda, kommer hem, duschar, tittar på min nakna kropp i badrumsspegeln och tänker: Är det sant att manliga genitalier krymper med åldern, eller är det bara självbilden som blir mer realistisk? LÖRDAG. Firar födelsedagen med en resa till Grekland och känner en gnutta dåligt samvete inför det faktum att jag färdas i luftrummet. Vad ska jag säga till mina eventuella barnbarn när de en gång frågar vad jag gjorde för miljön? Att jag flög kollektivt?
