Som årsdag till ett av våra nationella trauman känns den här fredagen lite svag, men för första gången sedan spaningsledaren Hans Holmér viftade med två rejäla Magnumrevolvrar i tv förefaller det som att polisutredningen har en chans att gå i mål.
Chefsåklagare Krister Petersson (!) släppte ju en mindre bomb när han för två veckor sedan i SVT:s "Veckans brott" avslöjade att han kommer presentera en lösning på mordet under första halvåret 2020. Det vore väldigt skönt för alla inblandade. Jag tänker främst på de busslaster med privatspanare som fortfarande driver runt därute, men även på de mer organiserade Palmegrävarna. Och på alla oss andra. För det här har inte varit lätt för någon. Ni minns väl ”Norra Magasinet”?
LÄS MER:Palmeåklagaren: Vi började från början
SVT:s föregångare till ”Uppdrag granskning” sändes från Luleå under perioden 1987-2000 och brukade med lågaffektivt bemötande och loj entusiasm rapportera om elallergiker, farliga bildskärmar och den skriande kvinnobristen i Pajala.
Under hela 1990-talet skulle detta sävliga samhällsprogram komma att dammsuga Sveavägen och vända på varenda sten vid mordplatsen.
Men hela tiden låg programmets verkliga kall någon annanstans. Det enda som fick ”Norra Magasinets” fulla uppmärksamhet var nämligen Palmemordet, begånget drygt 90 mil söder om Luleå. Med facit i hand känns den fokuseringen lite märklig, eller i alla fall geografiskt osmidig, ungefär som att låta SVT:s redaktion i Västerbotten hårdbevaka Västlänken.
Nå. Under hela 1990-talet skulle detta sävliga samhällsprogram komma att dammsuga Sveavägen och vända på varenda sten vid mordplatsen. Man pumpade liv i förkastade teorier, intervjuade hopplösa vittnen och försökte ställa polisens Palmegrupp mot väggen. Alltid med frapperande lite framgång.
Den mästrande tonen, det syrefattiga anslaget, Gary Moores ylande gitarr som en isande gråkall vind i signaturmelodin ”The Loner” ... till slut avskydde jag ”Norra Magasinet” med varje fiber i min kropp.
Söndertröskat och genomlyst till förbannelse förstod jag inte hur någon utanför polisens Palmegrupp orkade bry sig längre.
När jag började på Journalisthögskolan i Göteborg hade det gått sex år sedan Olof Palme sköts ned på öppen gata. Sex år kantade av förvirring, pysande luftslott och utbredd apofeni, det vill säga förmågan att se mönster där inga står att finna – något av en förutsättning för drivna privatspanare.
Skolans kurser i kreativt skrivande och krimjournalistik var fortfarande de mest populära – och kvällstidningarna fann ständigt nya sätt att kombinera de båda – men ändå kändes Olof Palmes död som det mossigaste mordet sedan Bockstensmannen. Söndertröskat och genomlyst till förbannelse förstod jag inte hur någon utanför polisens Palmegrupp orkade bry sig längre.
LÄS MER:Palmeexpert: Överraskande uppgifter
Alla i klassen var också bottenlöst trötta på detta nationella haveri och några av oss somnade i salen när reportrarna från just ”Norra Magasinet” kom till skolan för att ... jag vet inte, förklara hur uselt delar av Palmeutredningen sköttes? Det hade nog varit bättre om de berättat lite mer om journalistiska arbetsmetoder och lite mindre om hur polisen borde bedriva sina utredningar.
Enligt Claes Hedberg var det i själva verket skådespelaren Jan-Olof Strandberg som föll ihop på Sveavägen, lömskt förklädd till Olof Palme
För självklart skulle ett uppklarat Palmemord vara ett skönt bokslut för hela svenska folket. Men i dag går alltså mina tankar till de privatspanare som gärna sår, vattnar och skördar sina teorier på Facebook och Flashback, de kritiska tänkare som i med och motgång har vigt sina liv till att hålla den här grytan kokande. Som med gränslös energi varit ett mörker i ljuset och skapat hela lapptäcken av lösa trådar.
Ni kan ta ledigt nu, Gunnar Wall, Jan Gillberg, Ole Dammegard och Tomas Bresky. Och vi tackar även Sven Anér, Lars Krantz, Ingvar Heimer, Fritz G Pettersson, Hans Liljeson, Kari och Pertti Poutiainen, Bo Hall och inte minst Lars Borgnäs, nu aktuell med sin tredje Palmebok där han pekar ut Lisbet Palme som lögnare och Säpo som mördare, och Claes Hedberg, vars bok ”En oväntad vändning” jag just har läst.
LÄS MER:Skandiamannen pekas ut som Palmes mördare – här är luckorna
Hedbergs bok kom härom året och bjuder på den just oväntade vändningen att Olof Palme faktiskt inte blev mördad alls. Enligt Claes Hedberg, före detta discjockey och nöjeschef på Stena Line, var det i själva verket skådespelaren Jan-Olof Strandberg som föll ihop på Sveavägen, finurligt regisserad av Harry Schein. Medan fuskblodet rann ur den välkände Dramatenskådisen satt den verklige Olof Palme i ett flygplan på väg mot ett slott i Frankrike. Där skulle Palme leva ut sina dagar till dess att sjukdomen tog honom.
Claes Hedberg beräknar att ett 50-tal personer därefter bragts om livet för att de kommit sanningen på spåren
Orsaken till detta hemlighetsmakeri var nämligen att Olof Palme hade drabbats av aids efter alla sina ”intima affärer med både kvinnor och män”. Claes Hedberg beräknar att ett 50-tal personer därefter bragts om livet för att de kommit sanningen på spåren, flera av dem nämns i boken med kommentarer av typen ”dog en mystisk död”, "funnen död under dunkla omständigheter”, ”mördades sannolikt genom förgiftning” och min personliga favorit ”avled snabbt efter en lunch i Ängelholm”.
LÄS MER:Palmeåtal kan komma innan sommaren
All denna död är dock ett pris som den socialdemokratiska partiledningen varit beredd att betala för att Olof Palme skulle kunna ”fly från skammen, hatet och hoten”. För att inte svärta ned familjen, sig själv eller det socialdemokratiska partiet var ett dramatiskt teatermord mitt i Stockholm city, följt av ett 50-tal verkliga mord, alltså den bästa lösningen. Kanske den enda.
Med detta sagt vill jag egentligen bara flagga för att chefsåklagare Krister Petersson (!) lär få vissa problem med att övertyga landets privatspanare om innehållet i Palmegruppens slutrapport, alldeles oavsett när den släpps och vad den kommer fram till. Att Peterssons slutsatser skulle bekräfta Claes Hedbergs historia eller på något sätt få landets privatspanare att sluta privatspana känns osannolikt.
LÄS MER:Hiv och självmord, sex teorier om Palmemordet
Men osvuret är bäst. Kanske följer han privatspanarnas gyllene regel: Varför göra det enkelt för sig när man så lätt kan göra det svårt?
Sju fakta om Palmeutredningen
* Olof Palme sköts på Sveavägen i Stockholm kl 23:21 fredagen den 28 februari 1986.
* En lagändring 2010 gjorde att mordet på Olof Palme och andra allvarliga brott inte har någon preskriptionstid, alltså slutdatum för när en gärningsman kan dömas för brottet. Tidigare preskriberades den typen av allvarliga brott efter 25 år.
* Ett stort antal personer har erkänt sig skyldiga till mordet, men har kunnat avföras från utredningen.
* Utredningsmaterialet fyller snart 250 hyllmeter varav 11 hyllmeter består av ljud- och videoupptagningar.
* Det skulle ta cirka nio år att läsa igenom materialet och då krävs vana av juridiska texter.
* Många privatspanare och författare vill ta del av materialet och Palmegruppen har fått lägga mycket tid på sekretessprövningar.
* Varje vecka inkommer det två-tre tips. När ett ärende är intressant vidtas åtgärder, men de flesta tips håller låg kvalitet.
Källa: polisen.se
