Norska Maria Navarro Skarangers roman ”Emily forever” är full av parenteser. I dem har den tillsynes allvetande berättaren skjutit in versaler, utropstecken, torra kommentarer och frågetecken. Om huvudpersonen Emilys pojkvän Pablo står det till exempel: ”(Jag förstår inte vad hon ser i honom, jag vet inte hur man kan förälska sig i en sådan människa, han har ett leende som tar för stor plats i ansiktet.)” Så upprättas en distans där Emily bevarar en viss gåtfullhet och integritet, även inför läsaren och den som har skapat henne.
Boken kom ut på svenska i vintras. Jag läser den först nu och kommer att tänka på Walter Kempowskis ”Allt förgäves” som också översattes till svenska i fjol. Till ytan har de två romanerna inget gemensamt. ”Emily forever” handlar om en ensamstående gravid tonåring från ett höghusområde i utkanten av det samtida Oslo. ”Allt förgäves” följer en högborgerlig familj i förskingring i Ostpreussen under andra världskriget slut.
Men även Kempowski är osedvanligt fri i sin användning av skiljetecken. Framför allt rör det sig om ett stort antal utropstecken när berättaren återger vad den ene eller andre besökaren på familjens gods har sagt: ”Ah! Som han njöt av detta! sade mannen, familjeliv!” Den ständiga entusiasmen framstår förstås som ganska dum, liksom de karaktäristiska uttryck Kempowski låter sina romanfigurer upprepa.
Ändå lyckas båda författarna undvika all gråtmildhet, utan att för den sakens skull falla över i kall ironi
Faktum är att varje människa i ”Allt förgäves” är lite löjlig, men bara på samma sätt som alla människor, i kraft av sina egenheter, är lite löjliga. Detsamma gäller för Emily, när hon gråter framför tv-sändningen av prins Harrys och Meghan Markles bröllop: ”Åh, lilla gumman! Men det är inte äkta! Det är inte så det är i verkligheten, tröstar mamman.”
Navarro Skarangers och Kempowskis böcker är lika på så vis att deras tema bjuder in till sentimentalitet. Huvudpersonerna är unga och utsatta; ”Allt förgäves” är centrerad kring en pojke som mot slutet av boken befinner sig ensam på flykt i det sönderfallande Tyskland. Ändå lyckas båda författarna undvika all gråtmildhet, utan att för den sakens skull falla över i kall ironi. Det slår mig hur ovanligt det är och hur ofta den samtida litteraturen pendlar mellan det ena och det andra.
Jag kommer att tänka på en mening ur ”De profundis”. Oscar Wilde beklagar där sin före detta älskares ovilja att betala för sina känslor för att sedan konstatera: ”Sentimentalitet är faktiskt bara cynism på semester.” Vad innebär det att betala för en känsla? Kanske att ge upp strävan efter att ha kontroll, att acceptera den risk och det lidande som följer med varje kärlek.
I förhållande till litteraturen tänker jag att det handlar om en ödmjukhet inför att allt inte går att veta. Det som förenar sentimentaliteten och cynismen är ytterst viljan att förstå, genomskåda och förklara. Inget får förbli i dunklet. En tredje roman gör sig påmind, Maxim Grigorievs ”Europa” som börjar med orden: ”Jag vet inte.” Borde inte varje bok inledas just så?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Banksy har förmågan att skapa pengar ur ingenting
LÄS MER:Det är förslappat att tro att skönheten är tidlös
LÄS MER:Så skapar vi alla vår egen familjeroman
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
