Jag minns när Helmut Kohl åt smör. Efter något nederlag i en förhandling i slutet av nittiotalet kom han ut och åt först en tallrik med tio portionsförpackningar smör. Sedan en tallrik till.
Jag minns det för att det återberättades livfullt av Göran Persson, i Fichtelius tv-serie ”Ordförande Persson”. Trots att den gick när jag var nästan barn fastnade bilden för evigt, i den särskilda del av huvudet som rymmer den sortens anekdotiskt snask. Kanske är det kontrasten mellan den kontrollerade maktpersonen och det frossande djuret som gör att det fastnar, sprickan i fasaden, de små håligheterna in till det som är människan.
Bilderna på den festande finska statsministern Sanna Marin kommer stanna både i mitt och det allmännas medvetande på samma sätt, på en plats i hjärnan någonstans mellan Trumps sängnuggets och Kennedys avsugningar. Många har försvarat den annars prinsesslika ministern, pekat på rätten till ett privatliv även för politiker. Självklart ska hon få ta några järn! Blow off some steam. Eller, som Marin själv sa, uppleva “glimtar av ljus och glädje”.
Frågan är varför dessa glimtar av ljus ser så mycket ut som en pinsam högstadiefylla. Marin har armarna över huvudet och vrålar på den blurriga lägenhetsfesten, den sortens pose man gör när man är ung och förvirrad men vill verka helt insane. Hon gör det bland människor hon uppenbarligen inte kan lita ett smack på, sådana sammanhang som mammor till fjortonåringar drömmer mardrömmar om.
Frågan är varför dessa glimtar av ljus ser så mycket ut som en pinsam högstadiefylla.
Karin Olsson skriver i Expressen att uppmärksamheten har en sexistisk underton (19/8), att Marin minsann inte är den första finska makthavare att konsumera alkohol. Nä, jag tror inte Kekkonen tackade nej i bastun med Pentti Saarikoski. Men slutade han vara president för det, klev han ur rollen och låtsades vara någon helt annan, ofarligare och mycket mindre imponerande, än han egentligen var? Av någon anledning tvivlar jag.
Mina mest framgångsrika kvinnliga vänner är ofta de ensammaste. För kvinnor råder en särskild sorts demokrati, där att särskilja sig kostar. “Oscars love curse” kallas fenomenet att vinnarna av Bästa kvinnliga skådespelerska ofta blir lämnade eller bedragna av sina män strax efter prisutdelningen. Jag har sett samma fenomen på närmare geografiskt håll, och ofta glesnar vännerna ännu tidigare än kärleksintressena.
Sanna Marins kompisar – “mjölgänget” kallade, ett namn som gjorde att Marin behövde drogtesta sig – finns inte där för Marin, statsministern. Med dem är hon någon annan och absolut inte förmer. Fortfarande Jenny from the block! Relationerna blir villkorade ett slags dubbelliv, där det starka maktdjuret måste sminkas över, medan den pantade fjortisen får vara med och leka.
Kvinnliga makthavare sägs granskas hårdare och dömas snarare, kanske särskilt i det som rör privatmoral. Men i det här fallet är det andra välkända mekanismer Marin lider offer för. Klyschor som att det blåser hårt på toppen, och att framgång har ett pris. Men framförallt påminns jag om att kvinnor förväntas ha många roller, och att hon tjänar på att skippa vissa av dem.
Jag önskar Sanna Marin en fest, men en värdig henne.
LÄS MER:Problemet med politiker är att de festar för lite
LÄS MER:Ingen talar om att det föds allt färre barn
LÄS MER:Kvinnorna styr berättelsen om sina liv som demonregissörer
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
