Roland Poirier Martinsson: Skjutningarna beror inte på vapenlagarna

Massmördaren i Maine tycks ha varit en före detta militär med psykiska problem. Kriterierna för ”masskjutning” är luddiga, men vilka man än väljer drabbas USA av hundratals sådana om året och mördaren är ofta just en vapenintresserad, psykiskt sjuk man.

Gemensamt för dåden är också att de följs av en rituell debatt. Jag låter Arvid Åhlund (DN, 27/10) representera Europa och den amerikanska vänstern: Strängare vapenlagar löser problemet. Att driva igenom sådana vore en smal sak utan vapenlobbyn. Vad som krävs är därför politiker som inte låter sig korrumperas.

Problemet är att det inte stämmer.

I USA går det att begränsa vapenrätten lokalt. Statistik tyder på att strängare lagar inte har någon bromsande effekt, om något tycks de göra ont värre. Utanför USA är några av de länder med flest vapen per capita Sverige och Schweiz, länder där masskjutningar är sällsynta. Dock, hos oss har skjutningar ökat kraftigt det senaste decenniet. Samtidigt har vapenlagarna inte förändrats.

Sverige brukade inte vara våldsbenäget. Att någon sköts ihjäl var sällsynt

Det är helt enkelt svårt att belägga samband mellan vapenmängden, vapenlagarna och vapendåden, men vad ingen kan ifrågasätta är att USA är unikt drabbat av vapenvåld; att skjutningarna i Sverige i dag inte liknar något vi tidigare sett; att lugna Schweiz ser vapen i fler privathem än – vad jag vet – något annat land i Europa.

Slutsatsen är att kultur och inte dåliga lagar bär skulden. Sverige brukade inte vara våldsbenäget. Att någon sköts ihjäl var sällsynt. Detta har förändrats delvis till följd av invandring från kulturer där avståndet till våld är kortare, tröskeln lägre, men vi ser också en europeisk variant på USA:s vapenromantik, en allmän försköning av gangsterlivet. När kommer avhandlingen om Mario Puzo, ”Goodfellas”, ”Sopranos” och det svenska gängvåldet?

Vad gäller USA vet jag efter många år i landet (mest relevant, fem år i Texas) att landet genomsyras av vålds- och vapenromantik. Lagar förändrar inte sådant. I dag tycks en liten majoritet amerikaner förespråka något strängare lagar, men det ser annorlunda ut i val och vad en tydlig konflikt skulle leda till är oförutsägbart. Liberaler har en lustig tendens att tro att om de bara kunde få alla att lyssna, då skulle också alla dela deras åsikter, som om man faktiskt inte kan tycka annorlunda och vara vettig.

Förespråkarna för strängare vapenlagar hävdar gärna att mina vänner inte tar masskjutingarnas offer på allva

Jag har stått på en shooting range i Texas och fyrat av Colts berömda peacemaker mot silhuetten av en gunslinger i svart Stetson. Dit körde jag med vänner som då och då ägnar en trevlig eftermiddag åt att skjuta och äta varmkorv.

Förespråkarna för strängare vapenlagar hävdar gärna att mina vänner inte tar masskjutningarnas offer på allvar. Om de känt mer, då skulle de också inse att man måste rösta för strängare vapenlagar. Det är en hopplös och kränkande ingång till ett meningsutbyte.

USA behöver ett långt och djupt samtal om vanligt folks tankar om våld och vapen, eftersom vanligt folks attityder sprids och det är bland vanligt folk dårar plötsligt uppstår. Ett sådant får gärna uppmuntras och ges understöd av politiken. Utgångspunkten bör vara dels att också de som inte tror på strängare vapenlagar plågas lika svårt när oskyldiga mördas, dels att problemets kärna inte är lagstiftningen. Liberaler, mycket rationella individer, borde kunna ta till sig den evidens som säger att lagar inte tycks ha med saken att göra. De borde också kunna räkna ut att den som inte delar deras åsikter därmed inte är mindre empatisk.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Svenska Akademien måste våga bli en elit igen

LÄS MER:Recension: ”Spårvagnsresor med Mr Hume” av Horace Engdahl

LÄS MER:Den goda sidan kan förlora kampen mot gängen

Roland Poirier Martinsson