I Victoria Benedictssons novell ”Ur mörkret” berättar en kvinna om sitt begränsade liv. Hon har uppfostrats av sin ensamstående far till att leva som pojke, eftersom han egentligen önskade sig en son. Flickan ger sig ut på ridturer och bryter arm med stalldrängen. Tills det en dag står klart för henne att hon är en liten kvinna.
Att så är fallet förstår hon genom en blick av förakt från fadern. Det är ett förakt som hon strax kommer att överta. Hon börjar rikta det mot andra kvinnor och mot sig själv. Kvinnan är en mindre vetande, inte av biologiska skäl, utan genom den plats hon tilldelas i samhället: ”Allting är skam hos en kvinna, ty hon är ingenting för sig, hon är bara del av sitt kön.”
Novellen publicerades postumt 1888, samma år som Benedictsson begick självmord. I sin dagbok ”Stora boken” skriver hon om längtan efter att få dela en intellektuell gemenskap med en man, en längtan som ekar i “Ur mörkret”. Där formuleras den kärnfullt som en önskan om att få vara vän och inte alltid tvingas vara att väninna, att få delta på samma villkor som männen.
Visst låter det misstänkt likt de gamla argumenten mot kvinnlig rösträtt?
“Ur mörkret” skrevs för snart 140 år sedan. I Sverige har kvinnans samhällsställning förändrats radikalt. Ändå verkar vissa tankefigurer från genombrottstiden leva kvar, med skillnaden att det numera är kvinnorna själva som högröstat kräver att slippa bli tagna på allvar. Förra veckan (23/5, AB) försvarade Minna Höggren till exempel intimiseringen av kultursidorna (alla de där texterna om skribenters sömnproblem och skilsmässor) genom att hävda att den är kvinnligt kodad.
Enligt henne står männen för autonomi och objektivitet medan kvinnor är mer publikorienterade och subjektiva. När allt fler kvinnor börjar skriva på kultursidorna kommer de också att förändras, eftersom kvinnor – om jag läser Höggren rätt – saknar förmåga att tänka på annat än sig själva. Visst låter det misstänkt likt de gamla argumenten mot kvinnlig rösträtt?
Höggren hävdar även att det saknas objektiva värden när det kommer till kultur och att kvinnornas smakpreferenser betraktas som enklare och mer primitiva än männens. Hennes egen betraktelse utgår från Taylor Swift. I vintras förde Agnes Lidbeck ett liknande resonemang i en text (3/2, GP) om realityshowen ”Love is blind”. Att tv-programmet inte sågs som ett konstverk berodde, hävdade Lidbeck, helt på att dess publik bestod av unga kvinnor.
Att omyndigförklara sig själv kan såklart vara bekvämt
Det är sorgligt att behöva ta del av denna välmenande misogyni. Man frestas att invända med debila fraser som att kvinnor också kan tänka och ta del av högre värden, att det finns mängder med kvinnliga intellektuella och konstnärer, att vi inte alls enbart intresserar oss för kommersiell popmusik och skräp-tv. Varför görs dålig smak överhuvudtaget till en fråga om kön?
Kanske kan ”Ur mörkret” hjälpa oss att finna ett svar på det. I novellen berättar kvinnan om hur hon vid tretton års ålder får en styvmor vars enda egenskap är att hon är söt som en kaninunge och liten som ett barn. Fadern är stolt över hennes skönhet. Han tar med henne på baler och de skaffar flera barn.
När styvmodern behandlar honom orätt eller breder ut sig över saker hon inte förstår skrattar han däremot bara överseende. Han har ju aldrig väntat sig att hon ska ha något förstånd. ”Det undgick mig inte vilket omätligt förakt där låg under all hans hyllning” konstaterar berättaren.
Att omyndigförklara sig själv kan såklart vara bekvämt. En tänkande kvinna av i dag bör nog sikta högre än så.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Högt och lågt” av Stig Larsson
LÄS MER:Konsten kan visa oss hur illa ute vi faktiskt är
LÄS MER:Släpp in oberoende journalister i Gaza
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
