Personkulten är aldrig långt borta. I Vitryssland har vi fått bevittna hur en kolchosordförande blev Europas sista diktator. Och i Ryssland har Jeltsintidens liberaler förvandlats till uppriktiga diktaturförespråkare. De anser att landet behöver en ledare med hårda nypor, en envåldsmakt i Guds och den ortodoxa andlighetens namn.
Var kommer alla envåldshärskare ifrån?
Personkulten är en kollektiv skapelse. I var och en av oss finns en liten bit diktator. Diktaturen bygger på dyrkan och skräck. Kärlek och hat. Överallt möter medborgarna den välbekanta bilden av ett bistert och självsäkert ansikte mot bakgrund av nationens flagga. Samma ansikte ser man också varje dag på teve: allt den konungslige ledaren tar itu med blir lyckosamt.
Putin och Lukasjenko är inga sovjetiska generalsekreterare som ständigt bär strikta kavajer. Dagens envåldshärskare är sportiga och muskulösa, i enlighet med vår tids ideal. Det finns ungdomar som låtit tatuera in Putins porträtt på låret. Och i en rysk by utanför Novgorod finns det en sekt som tillber Putin, sedan en gumma i en uppenbarelse fått veta att han i ett tidigare liv varit aposteln Paulus.
I den vitryska by där jag har min sommarstuga sitter alla vid teveapparaterna när Lukasjenko framträder: ”Oj, vilken stilig karl! Så vackert han talar!” Men om man frågar dem vad det är han säger som är så bra kan de inte riktigt förklara.
Skräcken ... den är också en form av kärlek. Jag tror det var Stalin som påpekade det. Alla är rädda: tjänstemän, journalister, oligarker, professorer och bankirer. Men vad är de egentligen rädda för? Den ekonomiska krisen, sina chefer, själva tiden ... Trots allt prat om frihet vet alla att vem som helst kan råka illa ut. Se till exempel vad som hände med Rysslands rikaste man, Michail Chodorkovskij. Nu nitar han lådor någonstans i Sibirien.
Min väninna i Vladimir ringde mig. I lokaltidningen hade hon sett att det såldes mattor med Putins porträtt. ”Att hänga på väggen eller lägga på golvet.”
Av nyfikenhet hade hon sökt upp affären. Men där fanns inga Putinmattor.
– Har de redan tagit slut? frågade hon biträdet.
– Nej då, vi har fullt på lagret. Men vi fick order om att plocka bort dem från butiken. Folk kom in och skrattade, eller spottade och svor. Och några fulla karlar som var Putinanhängare började slåss.
En känd bloggare skrev på internet att han hade köpt en liten Putinmatta, att ha inne på toaletten. Polisen började genast intressera sig för skämtaren.Så där skämtade vi en gång i tiden om Brezjnev. Och sedan kom perestrojkan.
Tänk om vi kunde hoppas på det!
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
