Jag minns Andrej Sacharovs begravning. Den visades på tv över hela världen. På Moskvas gator samlades nästan en halv miljon människor. Jag vill berätta om de människorna, om dem som gick bredvid mig. Många grät. Den naiva och uppriktiga förtvivlan som då avspeglade sig i människors ansikten ser man sällan i dag. Vi har blivit så cyniska.
Men detta var 1989. När perestrojkan kulminerade. Sacharov var dess moraliske ledare.
I sitt första liv var han en stor fysiker. En av skaparna av den sovjetiska vätebomben. Belönad med alla de allra högsta utmärkelserna – två gånger Sovjetunionens hjälte, mottagare av Leninpriset. Men i sitt andra liv var han en kritiker av kommunistregimen. En dissident och medborgarrättskämpe. Mottagare av Nobels fredspris.
I Sovjetunionen, där ängslig tystnad rådde, var han den förste som trädde fram och krävde att kärnvapenproverna skulle upphöra, dödsstraffet avskaffas och de sovjetiska styrkorna lämna Afghanistan. Därför berövades han alla sina utmärkelser och förvisades. I dag är det inte många som minns det – på tv visas bara filmer om Stalin och hans vapenbröder. De hjältar som gjorde motstånd mot sovjetregimen uppmärksammas sällan.
I december skulle Sacharov ha fyllt nittio år. Tidningarna skrev ingenting. Den film om Sacharov som visades på en tv-kanal var hånfull i tonen. Han framställdes som en menlös toffelhjälte, som övergivit sin fru för att leva med judinnan Jelena Bonner, som påstods ha tvingat honom att hata Ryssland.
Att sovjettidens dissidenter glöms bort och förringas är dubbelt tragiskt: i dagens Ryssland skulle deras erfarenheter ha kunnat komma väl till pass.
Myndigheterna vill naturligtvis glömma bort dem, för i dag skulle Sacharov också ha stått i opposition. Varför? Låt mig förklara med ett exempel: nyligen dog nästan samtidigt den förre presidenten Vaclav Havel och Nordkoreas diktator Kim Jong-Il. Tandemparet som leder Ryssland sände inget officiellt kondoleanstelegram till Prag, men på Kim Jong-Ils död reagerade de genast. Diktaturen i öst står dem närmare.
Det är inte bara makthavarna som tycker illa om dissidenter. Många har anklagat dem för att vara skyldiga till Sovjetunionens sammanbrott.
Men med de senaste månaderna händelseutveckling i Ryssland har dissidenternas erfarenheter åter aktualiserats. Vid en demonstration mot Putin på Sacharovprospektet samlades tiotusentals människor. De ropade: ”Hej, Sacharov! Nu är vi här!”
Och nu lyser det åter i Sacharovmuseets fönster. Där pågår en renovering. Och den bekostas inte av staten, utan av medel som insamlats bland medborgarna.
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
