Dagliga nyheter från Moskva ...
Ett ungdomsgäng gick till attack mot en källare där det bodde gästarbetare. Tre tadzjiker blev knivhuggna, en av dem dog på väg till sjukhuset.
I en park har man hittat liket av en uzbek ...
En tadzjikisk studentska blev ihjälslagen med basebollträn efter en fotbollsmatch ...
Återigen sitter jag i ett kök i Moskva. Vi diskuterar vart ryssarnas medkänsla tagit vägen – den som tidigare beskrivits så vackert i den ryska litteraturen. Lägenhetsinnehavarna och deras gäster tillhör dem som man i Ryssland brukar kalla ”medelklassen”. De jobbar på kontor. Men dessutom finns här en aggressiv ung man – någons släkting, som kommit på besök från provinsen. Samtalet börjar …
–På sovjettiden levde alla folkslag som en enda stor familj. De som nu kallas ”svartskallar” var på den tiden ”gäster i huvudstaden”.
–Det ryska folket är inte alls godhjärtat. Bara känslosamt, och sentimentalt. En videofilm där en byracka dödades fick hela internet att reagera. Folk tyckte synd om hunden. Men när sjutton gästarbetare blev innebrända var det ingen som blev upprörd.
–Men har ni glömt hur ryssarna jagades bort från de nya staterna efter Sovjetunionens fall? Mitt i natten knackade det på dörren, och sedan fick man fem minuter på sig att packa ihop: ”Stick, era ryska bastarder! Det som är ert skall bli vårt.” Folk fick inte ta med sig något annat än passet …
–Men nu har de väl bara kommit hit för att jobba?
–De förgriper sig på minderåriga och är redo att döda för en billig mobiltelefon. På kvällarna vågar jag nästan inte gå ut. Och inte talar de ett ord ryska …
–Jag har en pojkvän som är gästarbetare. Han är kirgiz. Vi har varit ihop i två år. Men jag vågar inte presentera honom för mina vänner. Och om mina föräldrar fick höra talas om honom skulle de döda mig.
–Två gånger har jag blivit rånad och misshandlad. Men det var inga invandrare – det var ryssar som försökte slå in skallen på mig …
Plötsligt ringer det på dörren. Det är en ung tadzjikisk kvinna, som en gång i veckan brukar komma för att städa lägenheten. På min fråga om hur det är att vara ”invandrare” i Ryssland svarar hon först artigt undvikande: ”Bara bra.” Men sedan utbrister hon:
–Det värsta är att ni inte betraktar oss som människor! Jag är inte rädd för fysiskt arbete, men under de fem år jag städat här har ingen brytt sig om att hälsa på mig. Jag behandlas som luft. Ryssarna behöver sina ”svartskallar”, för att de skall kunna betrakta sig själva som ”vita”, och ha någon att se ner på.
Det blir tyst.
–Förlåt mig, Gulruchsor, säger mannen i huset och reser sig upp.
Den unga kvinnan börjar gråta.
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
