För tjugo år sedan, när Sovjetunionen försvann, trodde vi alla att det skulle vara lätt att göra sig av med sitt sovjetiska förflutna. Men nu hör jag allt fler som säger: ”Vårt fosterland är Sovjetunionen.” Många medelålders och äldre känner sig helt enkelt en smula främmande för det nya livet. Som om de kommit resande någon annanstans ifrån – från en annan tid och ett annat land. Till sin förvåning har de upptäckt att de längtar tillbaka till sitt ”gamla” fosterland.
Men att älska allt sovjetiskt har också blivit en trend. I affärerna säljs det ”sovjetiska livsmedel” – korv, karameller och, naturligtvis, vodka, som smakar ”precis som förr”. Och på internet finns dussintals sajter om livet under den tid som kallades ”socialismen”: hur vi gick klädda, vad vi åt och drack, vilka visor vi sjöng och vilka anekdoter vi berättade. ”Det sovjetiska” säljer bra. Det är redan en hel industri.
Men för de barn och ungdomar som vuxit upp efter Sovjetunionens fall är det sovjetiska livet bara historia. En lärarinna jag känner skickade mig utdrag ur uppsatser av elever i sjätte klass, på temat: ”Vad vet vi om Sovjetunionen?”
”I Sovjetunionen var allting rött – alla älskade den färgen.”
”Folk kunde inte resa ut i världen, för då skulle de genast ha blivit arresterade.”
”På fabrikerna tillverkade de ingen korv, bara bomber och stridsvagnar. Det fanns inte tillräckligt med kläder åt alla. Folk gick omkring i galoscher. Man kunde inte köpa jeans.”
”Jag tycker synd om de sovjetiska barnen. De hade varken dator eller mobiltelefon. Och istället för pizza fick de bara piroger.”
”Sovjetmänniskorna fick hela tiden offra sig – de dog i kriget eller arbetade ihjäl sig.”
”Röda armén var starkast i världen. Den besegrade Hitler.”
”Grannar angav varandra…”
”Min mamma har sagt att människorna var snällare på den tiden. Och att maten var mycket billigare och godare.”
”Det är svårare att leva nu. Jag och min lillebror har ett par gympaskor tillsammans, som vi får turas om att använda.”
”Stalin var en skurk, men Lenin var snäll.”
Barnens resonemang avspeglar de vuxnas. Var och en har berättat för sina barn om sitt eget Sovjetunionen – för vissa är det ett förlorat paradis, och för andra ett koncentrationsläger.
Själv blir jag orolig när jag tänker på hur svårt det är att berätta om omänskliga gärningar med mänskliga ord. Hur skall vi göra så att barnen stärks av våra berättelser, istället för att skadas av dem?
Kajsa Öberg Lindsten
