I Tokyo finns inga papperskorgar.
Men ändå inget skräp.
Hur är det möjligt?
Det finns inga rökare heller. Eller jo, men de är hänvisade till små rödmarkerade rutor under broar eller bakom någon trapp eller uppe på något tak.
Och vill du äta cheeseburgare i farten, kanske trycka i dig den på tunnelbanan, sörpla lite milkshake – uniformerade vakter med vita bomullshandskar kommer kasta av dig från tåget; mat äter man hemma eller på restaurang och på tunnelbanan sitter man tyst, tyst som på Kungliga biblioteket, har mobilen på ljudlös, väskan i knät, läser en pocket (gärna med omslaget inklätt i ett hemmasytt tygfodral för att vara diskret) eller sover. Sover gör de flesta. Det är därför det spelas käcka, specialkomponerade speldoseslingor på stationerna, unika för varje hållplats, högt nog att väcka en död pendlare till liv.
Man behöver inte skrika som i New York, London och Paris
Bilar finns knappt heller. Hela 86 procent av Japans gator är för smala för mötande trafik. 35 procent rymmer inte ens en Nissan Micra. Och för att få lov att köpa bil måste du uppvisa en parkeringsplats. Var hittar du en sådan i världens mest tätbefolkade stad?
Således kan man prata i normal samtalston på Tokyos gator. Man behöver inte skrika som i New York, London och Paris. Och trots att trottoarerna är proppfulla är de fridfulla – att krocka med en japan är omöjligt, de besitter en övermänsklig förmåga att avläsa rörelse och djup, förhåller sig till varandra som gräshoppor i svärm.
Gaturummet ses som en förlängning av hemmet. Mycket för att tokyoborna bor så litet (runt 20 kvadratmeter per person jämfört med 60 i Sverige). Man äter ute, handlar i närbutiken, träffar vänner på izakayan på hörnet – kanpai!
Vanor vi svenskar är på väg att glömma.
Man till och med nyttjar de offentliga toaletterna. Toaletter som kanske inte alltid är designade av japanska ”starchitects” som Tadao Ando, Kengo Kuma och Shigeru Ban (som i Wim Wenders perfekta ”Perfect days”, filmen om en städare som städar toaletter noggrannare än du själv städar din egen), men de fungerar och badar alltid i ljus och vissa är rentav utrustade med uppvärmd sittring och sköljfunktion (i olika styrkor) och fön (i olika temperaturer) och en liten knapp för spolljud som dränker lätena kroppen ibland ger ifrån sig. Det är som att sitta i en cockpit.
I Göteborg brottas vi för att komma först på vagnen, men i Tokyo prioriteras kollektivet framför individen
Att en stad med hela 14 miljoner invånare (dryga 40 miljoner i hela prefekturen) fungerar så smidigt är ett smärre mirakel. I Göteborg brottas vi för att komma först på vagnen, men i Tokyo prioriteras kollektivet framför individen. Jag kommer att tänka på min uppväxt ute på öarna i det bohuslänska havsbandet. Anspråkslöshet är en dygd.
Avsaknaden av papperskorgar är ett exempel på ödmjukheten. En solig morgon äter vi frukost på en parkbänk: ångkokt ris, omelett, inlagda grönsaker, misosoppa, grönt te. Allt omsorgsfullt inplastat, paketerat så där som bara japaner kan, vikt med origamiprecision. Men resten av dagen bär vi runt på skräpet. Vi letar papperskorgar i snabbköp och tunnelbanan, i butiker och spelhallar. Det finns inte ens på toaletterna (man använder lufttorkare, inte pappershanddukar).
När vi är tillbaka på hotellet frågar vi receptionisten, ”Hur gör japanerna?”
Hon tittar förvånat på oss.
”Vi tar med oss skräpet hem och källsorterar, så klart.”
Så klart.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Att visa omsorg om andra har blivit omodernt
LÄS MER:Recension: Hotel Draken
LÄS MER:Skona Järntorget från ännu fler gym och skyskrapor
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
