Ulf Dageby fortsatte att spela sin rock ’n’ roll in i det sista.
Ulf Dageby fortsatte att spela sin rock ’n’ roll in i det sista. Bild: Nöjet AB

Johan Lindqvist: Ulf Dageby slutade aldrig spela sin rock’n’roll

Ingen människa är en konstant. Att det finns en slutpunkt för oss alla är lika självklart som svårgreppbart.
Ulf Dageby var en musiker som ”alltid funnits där”. Nu är han borta – men hans låtar kommer aldrig att dö, skriver Johan Lindqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Ulf Dageby var en ikon i Göteborg. En konstant. Lika självklar som kranarna, vagnarna och måsarna.

Han utgjorde dessutom en mänsklig brygga mellan då och nu. Hans mest älskade låtar skrevs i en annan tid i ett Göteborg som såg radikalt annorlunda ut. Men låtarna fortsatte att sjungas och hittade hela tiden nya lyssnare. Det skulle visa sig att de också handlade lika mycket om här och nu.

Han skrev om förorten innan någon annan gjorde det. Han berättade om underklassen och utanförskapet men också om livet som är en fest. Om han vore ung i dag hade han förmodligen skrivit hiphop-texter.

ANNONS

Musiken från Göteborg har alltid kommit underifrån och lite från sidan. Då och då händer det att den blir folkkär. Nationalteaterns rockorkester spelade progg och rock på ett sätt som sedan fortplantade och förgrenade sig i The Soundtrack of Our Lives, Håkan Hellström, Steget, Styva linan. Själva rockorkestern föryngrade sig. Uppfann sig själv på nytt med nya medlemmar. Men alltid med Ulf Dageby som kapten och alkemist.

Han var tydlig och gick rakt på sak men han gjorde det med värme. Ulf Dageby var mycket göteborgsk på det sättet.

Själv sprang jag som barn längs Tältprojektets bänkar 1977. Jag såg Nationalteaterns rockorkester på Liseberg en kväll 2022 precis när sommar blev höst. Det är en lång tid, en svindlande berättelse.

Ulf Dageby hade integritet. Egensinnig i vissa delar. Ovillig inför kompromisser. Han var tydlig och gick rakt på sak men han gjorde det med värme. Ulf Dageby var mycket göteborgsk på det sättet.

Kärleken till själva musiken och till kreativiteten var stark och synlig för alla. Den hördes i låtarna och den märktes i hans ambition att växelbruka mellan progg, rock, pop, fusion, filmmusik. Tron på att låtar på riktigt kan spela roll i människors liv var orubblig, odiskutabel.

Som musikjournalist träffar man många musikanter och artister. Det kan hända att vissa samtal blir en smula sträva givet någon recension eller krönika man skrivit. Många artister säger att de aldrig läser recensioner. Men det gör de.

ANNONS

Ulf Dageby var tidningsläsare. Han läste GP och med ojämna mellanrum hörde han av sig med synpunkter. Han kunde ringa. Eller så mejlade han. Vi kunde tycka olika om det ena eller det andra men Ulf Dageby var alltid juste. Utan att egentligen behöva det. Antagligen för att det var sådan han var men jag anar och hoppas för att han nog uppfattade att vi bars av en gemensam kärlek till musiken.

Det är svårt att inte tänka på att han hade rätt i den där låten ni vet. Att vi alla håller på att dö. Hela tiden

Det som skulle bli sista gången handlade om en krönika där jag kritiserade att bland andra Nationalteaterns rockorkester gjorde avskedsspelningar och sedan ändå kom tillbaka om och om igen. Jag tyckte det var att lura sin publik.

Nu plockar jag fram mejlet från Ulf Dageby igen.

”Du har en poäng så klart. Det är för jävla tjötigt med alla dessa sista chansen. Själv tror jag ju alltid att det skall vara sista showen, men så märker jag ju, till min egen förvåning, att nu när jag snart fyller 80, så är jag ju bättre än nånsin, som musiker. Så varför ska jag sitta hemma och sura när så många människor vill komma och se oss?

Som du kanske förstår så har jag tänkt mycket på detta. Nu är det ju så att Nationalteaterns Rockorkester har en av sina allra bästa versioner ever. Jag känner på nytt vreden i ’Barn av vår tid’, eller den märkliga skönheten i ’Rövarkungens ö’. Så, va fan, vi spelar på, om nån vill ha oss.”

ANNONS

Väldigt många vill ha dem. Det är svårt att inte tänka på att han hade rätt i den där låten ni vet. Att vi alla håller på att dö. Hela tiden. Men Ulf Dageby fortsatte spela rock’n’roll . Envist, kanske en aning tjurskalligt. Som en trotsig markering mot slutpunkten.

Men kanske framför allt för att musiken var något fullt ut levande.

LÄS MER:Vännerna om Ulf Dagebys död: ”Det är ofattbart”

LÄS MER:Hur minns du Ulf Dageby?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS