Jag tror inte att jag är ensam om att känna motstridiga känslor för Zlatan Ibrahimovic. Men när jag kollar på hans officiella avskedsceremoni på San Siro blir jag såklart lika rörd som alla andra. Rörd och lite konfys.
Det är nämligen något ozlatanskt över hela grejen. Världens minst sentimentale person, Zlatan, står plötsligt och gråter? Det är kognitiv dissonans på hög nivå. Mannen som gjort sig känd som fotbollens störste legosoldat, som bytt klubbar utan en tanke, som skrämt slag på den svenska presskåren med sin iskalla robotblick – nu är han plötsligt en människa?
Men så händer något som får mig att känna igen min Zlatan. Mitt under sitt avskedstal hör han hur bortasektionen, Hellas Verona-supportrarna, börjar bua. Då försvinner tårarna och det bekanta lejongrinet dyker upp.
– Ni kan bua. Men det här är ert ögonblick, för ni får se mig.
Det här så talande, tycker jag, en sådan tydlig utkristallisering av vem Zlatan är och vad som driver honom. Det är när han ställs inför fiender som han vaknar.
I hela sitt liv har Zlatan definierat sig utifrån vilka han står i opposition till.
I hela sitt liv har Zlatan definierat sig utifrån vilka han står i opposition till. När han växte upp var det Etablissemang-Sverige. Alla ungdomstränare och lärare som tyckte att han var för kaxig, för självgod, för viljestark.
Sedan har det bara fortsatt. Det har varit den stora konstanten i hans liv: fienderna. John Carew, Pep Guardiola, Rafael van der Vaart, det svenska damlandslaget, den franska befolkningen (”this shit country” som han skrek efter att ha fått ett domslut emot i sig i Ligue 1) – han har sökt och funnit konflikterna vart än han kommit.
Inte minst hos den svenska pressen. Han bojkottade Aftonbladet i flera år på grund av en dispyt. På sin senaste presskonferens sysslade han med öppna provokationer (”VM i Qatar? 10 poäng”?) ämnade att reta och pocka, att få svensken att dra efter andan och skaka på huvudet i tv-soffan.
Jag minns att jag blev så förvånad en gång 2015, när Zlatan for ut mot Olof Lundh på en presskonferens. Lundh hade ställt en fråga om reklamsamarbeten och fick en utskällning tillbaka. Zlatan sa att han fick en kick när Lundh fick ”ont i magen”. Jag minns att jag tänkte: men Zlatan, du är ju en av världens största idrottare, hur kan du bry dig så mycket om vad en enskild reporter i ett så litet land som Sverige gör?
Men nu vet jag. För att Zlatan behöver fiender. Och därför är jag orolig för vad som ska hända med honom nu, när han lämnar fotbollen. När fienderna tystnat och gått vidare till annat och andra.
Fotnot: Sebastian Mattsson är kulturjournalist, poddare och författare och ny skribent i GP Kultur.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
