Svensk arkitektur är trist och torftig och det divideras om varför. Om det är utbildningens fel, att arkitekterna läser vid tekniska universitet i stället för på konsthögskolor. Eller byggherrarnas, deras eviga prutande, en pelare blir pilaster blir relief blir ingenting, snålheten regerar, arkitektens protester är noll värda. Eller om det beror på arkitektkårens egen opportunism, vill en byggherre ta en rövare, använda sig av någon billigare arkitekt, då står kontoren på rad, beredda att rita discountvarianter, även om ursprungsförslaget vunnit en tävling och varit ute på samråd och godkänts av stadens medborgare.
Det är en diskussion som från min danska horisont fullständigt missar målet. Visst finns det skillnader i utbildningsväsendet, här i Köpenhamn huserar arkitektstudenterna tillsammans med bland andra filmfotograferna, musikerna och teaterregissörerna. Och självklart spelar det roll att de danska byggherrarna oftast har ett längre ekonomiskt perspektiv, att de inte i samma höga grad bygger för att sälja, bums, nu medsamma, utan faktiskt vill förvalta, vill att deras hus ska berika upplevelsen av staden. Och kanske finns det exempel på värdiga vinnare som snuvats på uppdrag, bestulna av någon skamlös kollega, men i sådana fall har jag aldrig hört talas om det.
Just den där modernism-fundamentalistiska attityden, inspirerad av Le Corbusier och genomförd till punkt och pricka i lilla Sverige, har varit allenarådande sedan mellankrigstiden.
Snarare ligger den stora skillnaden i förhållningssättet till historien. I Danmark är det förflutna ständigt närvarande. Inte som ett ideal – att bygga i gammal stil kommer sällan på tal, snarare får det som ritas gärna vara lite före sin tid för att bättre passa framtida behov – utan som en referenspunkt, som måttstock. Som när man förtätar, bygger i en existerande stadsmiljö, då väldigt mycket energi läggs på att läsa av grannhusen, analysera kvarterets historia, inte bara från det att de första fastigheterna drogs upp utan gärna ännu längre tillbaka, till de rent topografiska förutsättningarna – hur kan det ursprungliga landskapet avspeglas i det byggda, vilka material fångar bäst berget och jordens karaktär?
Det är ett nyfiket, rekognoserande förhållningssätt med flera fördelar. Dels ger det arkitekten större formfrihet – som platsens främste expert är hon omöjlig att nonchalera, nästan oberoende av hur galna designidéer hon presenterar. Men framförallt resulterar det i en mer varierad arkitektur än om man närmar sig uppgiften som så många svenska arkitekter, i tron att det bara finns en endaste lösning och att den ritas med de vassaste vinkelhakarna och tillverkas på betongfabrik och staplas på hög i många, långa kranbanor. Som om historien inte fanns, som om varje hus var en solitär.
Just den där modernism-fundamentalistiska attityden, inspirerad av Le Corbusier och genomförd till punkt och pricka i lilla Sverige, har varit allenarådande sedan mellankrigstiden. Den måste nyanseras. Mångfald måste gå före enfald, uttrycken måste bli fler. Som under Swedish Grace-eran för runt 100 år sedan, svensk designs kanske finaste stund. Vår senaste verkligt pluralistiska period.
Låt oss hoppas att det inte var den sista.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Mark Isitt om Citygate och Kineum
LÄS MER:En biskopsvåning på Magasinsgatan bådar inte gott
LÄS MER:Sveriges kulturpolitik missar de kreativa idéerna
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
