För några dagar sedan läste jag ut “Anna Karenina”, efter lång tids stretande och väntan på att de tråkiga delarna om ryskt jordbruk skulle övergå till de mer rafflande partierna om romanfigurernas invecklade kärleksliv. När sista sidan var slut dök tre frågor upp i mitt huvud: Vem var verklighetens Anna Karenina? Skrev Tolstoj ur egna erfarenheter? Var det i så fall Levin eller Vronskij han identifierade sig med?
Svaret lämnar jag åt litteraturforskningen, men frågorna får här illustrera något jag tror många läsare känner igen sig i. Nämligen suget efter att veta vad som är sant och inte, om det som rubriceras som fiktion faktiskt har hänt, vem personen som inspirerat till karaktären var i verkligheten. Varje autofiktiv roman jag läser slutar med Google, Instagram eller, jag skäms, hitta.se. Vilka är “konsulten”, “bartendern” och “elektrikern” som Amanda Romare skriver om i “Halva Malmö består av killar som dumpat mig”? Hur ser verklighetens Emil ut från Johanna Frids “Nora eller Brinn Oslo Brinn”? Vem är Constance Debrés osympatiska ex i “Love me tender”? Und so weiter.
I den pågående debatten om författare som lämnar ut sitt privatliv är jag tudelad. Visst känns svenska författare tröttsamt självupptagna, som Mikaela Blomqvist skriver (GP 5/9), samtidigt som det självupplevda många gånger kan säga något om världen i stort, som Åsa Beckman kontrar (DN 6/9). Problemet är dock inte att författare eller skribenter från början skriver om sig själva, utan att många gör felaktiga bedömningar om allmänintresset för deras liv. (Och för att inte riskera 200 “Amen durå” i inkorgen: Ja, jag har gjort mig skyldig till samma felaktiga bedömning, och lär så göra även i framtiden.)
I den aldrig sinande strömmen av vittnesmål från skribenters träningsvanor, dejtingliv eller skammen över att åldras, har jag dock hittat ett mönster i min egen reaktion: Jag klickar först motvilligt in på texten, läser och suckar om vartannat, för att lagom till sista meningen ofta komma på mig själv med en jobbig insikt: Jag blir, trots allt, underhållen.
Det är förvisso en underhållning som liknar den från ett realityprogram eller under ett samtal med vänner. Många skribenter har säkert högre syften med sina utlämnande texter, där privatlivets insikter blandas med mer allmänna resonemang med avstamp i kultur och idéhistoria. För läsaren, eller åtminstone för mig, ligger dock behållningen i ett mycket fulare ord: skvallret.
Skriver verkligen alla författare och skribenter med målet att texten eller boken ska uppnå så hög litterär kvalitet som möjligt?
Om det är den enda behållningen, är det såklart ett underbetyg på den litterära eller textmässiga kvaliteten. En författare som vill skriva så bra litteratur som möjligt måste kunna skilja på vad som är intressant stoff från det egna livet, vad som kan säga något om det mänskliga bortom personen själv, och vad som bara är ett uttryck för bekräftelse och egocentrism. Med det sagt, skriver verkligen alla författare och skribenter med målet att texten eller boken ska uppnå så hög litterär kvalitet som möjligt? Jag tror tyvärr inte det.
Snarare tror jag att många böjer sig för vad vi vet är ett vinnande koncept för att en bok ska sälja, eller för att en text ska få många klick. Det är ingen slump att Eric Roséns självbiografiska debut sålde bättre än hans fiktiva roman (Aftonbladet 2/9), eller att Christian Daun nu ger ut en bok om sin skilsmässa. På Adlibris topplista ligger just nu Andrev Waldens autofiktiva “Jävla karlar”, följd av Annie Lööf och Charlotte Kallas självbiografier.
Det går inte att bortse från att symbiosen mellan den självutlämnande författare och den skvallertörstande påverkar vad som skrivs. Även om man i regel inte tjänar några pengar på att skriva böcker, så kan man åtminstone tjäna mer genom att skriva om sig själv. Kanske få några föreläsningsgig eller en podcastförfrågan för en text om sitt missbruk.
Det är en sorglig utveckling, och det finns fog att oroa sig för vad det gör med litteraturen i stort. Men det vore felaktigt att tro att den autofiktiva trenden enbart beror på självupptagenhet. “Samhället får den litteratur det förtjänar”, sa författaren Karl Kofi Ahlqvist i en intervju i Sydsvenskan (13/8). Tyvärr får vi även den litteratur vi efterfrågar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Svenska författare måste sluta vara så självupptagna
LÄS MER:Krossa spegeln och skildra skärvorna!
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
