Klargul stuga med träd. Det stiliserade motivet är en enveten refräng i Peter Christensson utställning på Galleri Konstepidemin. På vägghyllor eller på golvet - upphöjda likt antika tempel på höga socklar - återkommer konstellationen, i form av fasader med synliga stöttor. I ett av gallerirummen bildar tre sådana huskulisser ett självtillräckligt minisamhälle, en gated community om man så vill. De tredimensionella (om än ovanligt tillplattade) skulpturerna signalerar solig utopi, drömmar om ett hem.
Peter Christensson undervisar i arkitektur på Chalmers, men utställningen består för den skull inte enbart av "byggnader" utan av olika slags konstruktioner. Några påminner om Dan Wolgers humoristiska minimalism i sättet att gestalta såväl existentiella som konstnärliga grundvillkor. Någon gång anas även skuggan av ett allvar.
Sökandet efter paradiset tar sig ibland mindre finstilta uttryck, som ett golv belamrat med vita sparkvänliga klot. I en annan del av galleriet hänger förstelnade bubblor, runt hörnet hänger fem uppspända huvudkuddar. På fönsterblecket finns fler kuddskulpturer, men av gips. Christensson bollar med kontraster; inåt och utåt, skört och hårt, gult och vitt. Vad blir det? Ägg, förstås. Och jo, i vita plastkassar upphängda i en prydlig rad döljer sig - får man anta - just hönsägg.
De visuella uttrycken byggs ut genom talande, eller rentav pratiga titlar, typ Ja, nu är det solsken hela dan. Inte alltid nödvändigt, kan tyckas, men framförallt ger de verken ett skyddande hölje av ironi. Några gånger är titlarna avgörande för tolkningen, som i Självporträtt (en kvadrat bestående av små tejpbitar som klistrats upp direkt på väggen) och Det vet jag, tror jag (många tejpbitar ovanpå varandra). När bild och ord kolliderar så, brister den sköra tråd av tyst överenskommelse som kommunikationen balanserar på. I bästa fall uppstår revor där ny mening kan gro.
Inom konsten har metaproblematiken varit närvarande i närmare hundra år. På 20-talet kastade René Margritte ljus över frågan om representation med sin pipmålning Detta är inte en pipa. Häromåret penetrerades liknande frågeställningar grundligt i filmen Adaptation. Även i Christenssons megaminimalistiska tejpverk står frågan i centrum, men utan att diskussionen fördjupas. Det blir mer finurligt retsamt än verkligt utmanande.
En del av titlarna kan leda tankarna till Bob hunds melodiösa urladdningar, och kopplingar saknas väl inte helt. Men i jämförelse väger denna sirligt eleganta utställning lätt som en schlager. Den trallar i samma förströdda lekfullhet som präglar den ordlösa trudelutt (doo pidi damm ...) som nedtecknats på en lapp på väggen. Men humor som inte är på allvar är inte så kul.
