Det brukar ta ett par decennier innan de verkligt betydande författarskapen utkristalliserar sig, de som har öppnat upp för helt nya sätt att skriva. I dag är det uppenbart att Angela Carter (1940-1992) hör till den skaran. För precis som det är svårt att läsa metafiktiv kortprosa utan att tänka på Jorge Luis Borges, så är det svårt att föreställa sig alla de omdiktningar på gamla sagomotiv som dykt upp de senaste åren utan böcker som den tunna men tungt vägande novellsamlingen ”The Bloody Chamber” som Carter publicerade 1979.
Inte så att det Carter huvudsakligen ägnar sig åt i den här boken, ett återberättande av klassiska sagor som också dekonstruerar originaltexterna, i sig skulle vara något radikalt nytt. Så vari består då särarten?
En del av svaret är att Carter i högre utsträckning än sina föregångare genom olika stilgrepp strävar efter att synliggöra den ideologiproduktion som alltid pågår i den här typen av texter. Många har, likt Jung och Bruno Bettelheim, sökt sig till sagan och myten på jakt efter det eviga, det arketypiska och allmänmänskliga. Angela Carter är dock inte en av dessa.
I den ofta citerade essän ”Notes from the Front Line” tillrättavisar hon de beundrare som talat om de mytiska kvaliteterna i hennes författarskap. Det är tvärtom avmytologisering hon ägnar sig åt, poängterar hon. För, som hon skriver den boklånga essän ”Kvinnan hos de Sade”: det är ”i det tidlösa, obestämda område bortom historien, bortom geografin” som ”den fascistiska konsten föds”. Först när vi inser att vi befinner oss här och nu, inte i ett statiskt ”det var en gång” är vi fria att handla på allvar.
Kanske är det så man ska förstå författarens förkärlek för att i sina berättelser lyfta in extremt stiliserade konstformer, som marionettspelet, tableau vivant eller cirkusföreställningen.
så radikalt, subversivt och sinnligt som Carter skriver när hon är i toppform kan man faktiskt bara skriva om man också besitter en djup och genuin kärlek till den tradition man bråkar med.
För en läsare uppvuxen med den realistiska romanen som stilistisk norm finns det inget naturligt över den här typen av estetik. Den fungerar illusionsbrytande och som en påminnelse om att det är fråga om att det är just något förkonstlat, och inte rent och oförmedlat, som vi tar del av.
Men detta är alltså bara en del av svaret – även om de citerade essäerna erbjuder en nyckel till Carters imaginära universum gör de inte fullt ut reda för det som är verkligt omskakande och fascinerande med hennes böcker. Och det är som sig bör. Riktigt relevanta författarskap är alltid rikare än den egna poetiken kan förklara.
För så radikalt, subversivt och sinnligt som Carter skriver när hon är i toppform kan man faktiskt bara skriva om man också besitter en djup och genuin kärlek till den tradition man bråkar med.
Det är nog också den litterära riffglädjen snarare än mytkritiken som utmärker ”Cirkuskvällar” från 1984, Angela Carters näst sista roman och tillika ett sent genombrott för den stora publiken, som nu kommer i nyutgåva på Modernista med förord av Marie Wennsten och i Olof Hoffstens översättning från 1985.
I centrum för romanen står luftakrobaten Fevvers, ”Cockney-Venus” och den grävande unge journalisten Jack Walser. Hon påstår sig vara kläckt ur ett ägg och född med de vingar som ligger till grund för hennes internationella berömmelse. Han intervjuar henne om hennes livshistoria för att inkludera henne i sin artikelserie ”Världens stora skojare”.
Den klentrogne journalistens skärskådande blick ställs alltså mot det vilda fabulerandet – men här finns också en genusdimension. Vi befinner oss i det sena artonhundratalet och Fevvers är inte bara en mytomspunnen celebritet – hon är också en representant för Den Nya Kvinnan, ett begrepp som på den tiden användes för att beteckna de kvinnor som öppet utmanade patriarkatets normer och förväntningar.
När Fevvers i romanens första del berättar historien om sitt liv utmanar hon Walser på mer än ett sätt – inte bara genom att tänja trovärdigheten till det yttersta utan också genom sitt fullständiga ointresse för de sociala gränser som det viktorianska genuskontraktet dikterar.
Hon växer upp på en bordell där hennes vingar gör att hon får fungera som en emblematisk cupidofigur i foajén, gör ett kort gästspel hos en familj av anarkistiska glasstillverkare innan hon finner sig nödgad att ta tjänst i den demoniska madame Schrecks kuriosakabinett. Och ja, allt det här är förstås innan hon nästan blir ritualmördad av en herre med esoteriska intressen.
för den som tycker att det finaste som finns är att relegera allt intressant till undertexten, litteraturens motsvarighet till att passiv-aggressivt slamra med disken, finns det inte mycket att hämta i ”Cirkuskvällar”
Låter det som en roman som bjuder på… lite för mycket av det goda? Tja, för den som tycker att det finaste som finns är att relegera allt intressant till undertexten, litteraturens motsvarighet till att passiv-aggressivt slamra med disken, finns det inte mycket att hämta i ”Cirkuskvällar”.
För det här är nämligen bara upptakten till en berättelse som svänger åt alla möjliga håll och som går i den maximalistiska Rabelais-traditionen. Det pissas, rapas och fjärtas på var och varannan sida, och allt som går att skruva upp skruvas också upp. Efter att Walser har avslutat sin intervju med Fevvers bestämmer han sig för att ta wallraffa som clown i det cirkuskompani hon tillhör.
Men även om han ger sig i väg i syfte att avslöja luftakrobaten som en förslagen bluff förändras något när han slår följe med cirkustruppen. För faktum är att Walser i clownrollen upptäcker något om sig själv som han inte visste.
Och här är det uppenbart att Carters förkärlek för det stiliserade och icke-realistiska är något mer än enbart ett grepp som syftar till demaskering och illusionsbrott. Att bära mask och söka upp roller som erbjuder radikalt annorlunda möjligheter än det socialt betingade vardagsjaget rymmer kan också vara en väg till självinsikt.
Kanske kan man rentav säga att detta är en roman om vikten av att låta sig förföras av berättelsens kraft – något som man misstänker också har en hel del att göra med att låta sig förföras också i en mer konkret bemärkelse av ordet.
Det är en milt sagt säregen, och säreget rörande, text som nu åter finns tillgänglig i svenska bokhandlar.
Nu väntar jag bara på att Carters noveller, själva hjärtat i hennes författarskap, också kunde bli tillgängliga i svensk språkdräkt.
Det skulle vara en riktigt tung kulturgärning.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kritiker ska inte ersättas av peppiga kommunikatörer
LÄS MER:Plötsligt finns det hopp för våra drömmar om det förflutna
LÄS MER:Varför är det fult att vara expert på kultur?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
