”Din mamma är en slampa”, säger Monas pappai bilen till sin dotter som inte ens har hunnit fylla tio år. Historien om hur mamma har bedragit pappa med en annan farbror, direktör Hugo Christiansson, väller ur honom medan händerna i bilhandskar kramar ratten. Utanför far de halländska vägarna förbi och Mona får lova att aldrig börja röka, lyssna på jazzmusik eller läsa billiga deckare. Som mamma gör.
Konstnären Marianne LindbergDe Geer debuterar vid sjuttioett års ålder som romanförfattare med romanen På drift. En berättelse som till stor del bygger på hennes egen borgerliga, men trasiga, uppväxt femtiotalets Sverige. Men också om den darriga resan ut i världen och vidare in i vuxenlivet.
Marianne Lindberg De Geer är konstnär, dramatiker, teaterregissör och kulturskribent. Kanske kräver hon ingen närmare presentation vid det här laget, då hon sedan tidigt nittiotal har gjort starkt avtryck i svenskt konst- och kulturliv. Inte minst när hon förra året valde att lämna uppdraget som chef för konst och design på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Detta efter att ha hamnat i meningsskiljaktigheter med vd Benny Fredriksson angående titeln på konstnären Makode Lindes utställning, samt en dispyt gällande Lars Vilks närvaro i samband med Anna Odells vernissage. Även efter avgången har Marianne Lindbergs De Geer varit en stridbar debattör, om än kanske inte alltid så konsekvent eller i takt med tiden.
Tydligt är i alla fall att Marianne LindbergDe Geer ständigt har gått sin egen väg. Det faktum att hon vid fyrtio års ålder, varandes tvåbarnsmor och mentalskötare, började studera vid Dramatiska institutet är lika delar imponerande som inspirerande. Och resten är som man säger historia. Hon debuterade som dramatiker på Dramaten 2007 och som regissör och på Stadsteatern 2013, med den egna pjäsen Johnny Boy, som bygger på hennes relation med Björn Afzelius. Om inte Marianne Lindberg De Geer är en förebild så vet jag inte vem annan inom svenskt kulturliv som är det.
I sitt Sommar i P1 förra året berättade hon historien om uppväxten med pappa Gösta och mamma Gun. Frankt och avskalat talade hon till sina föräldrar och tilltalade dem som ”du”. Trots att de båda två var starka motståndare till dureformen. Hon berättade om pappans självmord, barnflickorna som gav henne kärlek och omvårdnad. Om fysiska bestraffningar och om mammans sammanbrott. Rakryggat såg hon också sin egen roll i familjens drama. Här fanns stoff till en hel roman. Det undgick givetvis inte bokförlagen där de lyssnade spänt framför radioapparaterna. Brombergs förlag kammade hem vinsten och nu ett år senare är berättelsen om Marianne LindbergDe Geers uppväxt omarbetad till en roman med Mona i huvudrollen. Förutom barndomen får vi följa med till London i jakten på den åtråvärda Mick Jagger och vidare in i livet som mentalskötare. Den egna kollapsen kommer som ett brev på posten efter att ha tagit mer hand om andra än sig själv och farit illa i ett par kärleksrelationer.
Marianne Lindberg De Geers prosa är rak och avskalad. Här finns inget utrymme för metaforer eller sentimentala utvikningar. Knivskarpt gestaltar hon den unga Monas liv, öde och möte med en omvärld som stundvis är obarmhärtig. Som den obehagliga och destruktiva relationen med den betydligt äldre Steffan Schmidt. Och hans kalla far till läkare som uppmuntrar övergreppet och utnyttjandet av den unga Mona. Men genom överklassfamiljens Schmidt får Mona också uppleva modern konst på utställningen Documenta III, 1964 i Kassel. Mötet med modernismeni original genom konstnärer som Edvard Munch, Emil Nolde, Piet Mondrian, Vincent van Gogh, Marcel Duchamp med flera är en upplevelse som gör ett outplånligt intryck på den unga Mona.
Vissa förvecklingar i huvudpersonens liv berörs dock bara ytligt och bidrar till en viss rörighet, som den med den unga stalkern Per Svanborg som förföljer henne hela vägen till Storbritannien. Han förblir en skuggfigur och hade kunnat strykas. I övrigt är Lindberg De Geers roman om borgerlighetens bojor, begränsningar och privilegier en kärnfull och berörande berättelse som utgör ett viktigt tidsdokument. Inte minst Monas väg till frigörelse och den kvinnoroll som hon och hennes generations systrar hade möjlighet att uppfinna i sextiotalets revolutionerande musikvärld, med det populärkulturella uttryck som följde i dess kölvatten. Det gestaltas i berättelsen om väninnorna i London. Anne B, Liza och Marie som dricker öl på Witches’ Cauldron och som med hårt sotade ögon letar sig långt in i Londons rockstjärnevärld. Dem hade jag gärna läst en hel roman om. Och titeln På drift – en uppenbar flirt med Jack Kerouac's klassiska beatnikroman med samma namn. ”Om Knausgård kunde döpa sina böcker till Min Kamp så kan väl jag kalla min för På drift för det är precis vad den här flickan är.” Sa Lindberg De Geer i en intervju med TT i våras. Så kan man också göra.
