Titeln, som är hämtad från Brechts Tolvskillingsopera, slår an ett häftigt undergångs- tema. Det är den kaxiga barflickan Sjörövar-Jenny som, trött på rika gubbars herravälde, sjunger om att styra sitt skepp rakt in i kajen så att alla går under. Boom, så var det klart.
Men resan över haven är även en klassisk symbol för människans färd genom livets stormar.
När jag nämner för några vänner att jag håller på med Bodil Malmstens senaste bok, så säger de genast, att henne har man ju en relation till. Jag nickar och håller förstås med. Så är det nog. Jag antar de menar att de har en relation till hennes texter. Men jag är inte helt säker. Möjligtvis är hon den här i landet som har flest läsare som tycker sig känna författarens person utan och innan.
Detta är den femte och sista boken i hennes så kallade loggboksserie. Den första var Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig från 2006. Hon ska nu också avsluta sin blogg finistere.se och sedan återfinnas som bara bodilmalmsten.se.
Föra loggbok var något som handelsskeppen var påbjudna att göra under långväga resor, som en dagbok med kronologiskt angivande av positioner och frakter. Prydligt nedpräntat för hand rad efter rad. Inget material man kunde klippa och klistra i efteråt.
I nätvärlden där allting förändras snabbare än en vårflod kommer bloggkonceptet med sina kommentarsfält snart att bli ointressant och överspelat. Men jag är övertygad om att Bodil Malmstens loggböcker kommer att hålla ett bra tag framöver.
Som litterär form ger dagboken frihet att skriva utan krav på intrig och planering. Det finns ingen given story att hålla sig till. Här är det i stället tonfallet, den litterära stilen, som utgör ramen.
Malmsten gör dagsnoteringar om det som händer runt omkring. Hon har flyttat hem från Frankrike, köpt bostadsrätt, blivit med balkong, gör inköpsrundor till Coop, stöter på de rumänska tiggarna som snart finns överallt i Europa och funderar över kvinnan på gatan, ”hon som inte bor”, men som ändå har sitt pick och pack prydligt samlat.
Vardagens små förvecklingar som på något outgrundligt sätt hänger ihop med stora politiska skeenden. Men det handlar också om en tilltagande fysisk krasslighet. Undergångstemat igen. Det som ingen av oss undkommer.
Det finns romaner som är fingerade dagböcker och det finns dagböcker som är dagböcker, men som expanderar till ett litterärt universum. Den senare kategorin är det vi har att göra med här, om jag förstått saken rätt.
Bortsett från omslagsbilden, ett osannolikt porträtt av uppfinnaren Nicola Tesla som sitter i sitt laboratorium omgiven av blixtar, är boken illustrerad med fotografier som författaren tagit själv.
Jag tycker mycket om dessa lite suddiga bilder som tycks vilja förmedla ogripbara stämningar mer än fakta. En tunnelbanevagn med sitt gulaktiga ljus. Eller en kvällsbild över Stockholm, som i sammanhanget får en annan dimension än en banal natthimmel över huvudstaden.
Människan är en komplicerad varelse. Hon kan hålla två åsikter i luften samtidigt. Till och med flera, som dessutom far iväg åt olika håll. Litteratur som inte kan problematisera det blir platt och intetsägande. Det finns inga vägar runt om det.
När Bodil Malmsten ser en utställning på Moma blir hon djupt fängslad av Willem de Koonings målningar. Men för att ta till sig upplevelsen måste hon tränga bort bilden hon har av hans mamma, som slog honom med en träsko när han var barn. För ”konstverket är ingen gåta som biografin har en lösning på”.
Men i Kom och hälsa på mig om tusen år skrev hon att hon efter långvarigt eget läsande upptäckt att det inte är boken hon läser, utan författaren. ”Hur lite författaren än tror att han eller hon pratar om sig själv, det är sig själv han eller hon skriver.”
Liksom sin husgud Montaigne använder hon sin egen misstro och vacklan som en mätare på omgivningen, ja på hela världen.
Men Bodil Malmsten är också rolig. Mycket rolig. Tillvarons absurditeter rymmer en ofrivillig komik, som hon petar hål på och penetrerar med sin vassa penna.
