Britt-Marie Mattsson | Vi tolererar inga förlorare – klanen Kennedy

Det är verkligen, som det alltid sägs, något kungligt över Kennedydynastin, men då inte det lekstugekungliga som präglar moderna europeiska konstitutionella monarkier utan det tunga, råa, brutala, inälvsdoftande Shakespearekungliga.

Efter att ha vadat genom blod för att nå makten sitter Macbeth urtidstung och bottenlöst trött och ser den ena morgondagen efter den andra rada upp sig i en meningslöshetens evighet: ”To-morrow, and to-morrow, and to-morrow ...”

Det är inte svårt att föreställa sig denna världslitteraturens om inte bästa så i alla fall tyngsta monolog levererad av den åldrande, dödssjuke Edward Kennedy. Efter ett oändligt långt liv av tragedier, död, strid, svek, är detta vad som blev kvar: To-morrow, and to-morrow, and to-morrow. Han är den siste. Alla bröderna är döda; Joe Jr i kriget, Jack och Bobby mördade. Edward är den siste, men samtidigt den förste i en lång rad av vålnader: I morgon, och i morgon, och i morgon.

Det som skiljer Kennedydynastin från de ”riktiga” kungahusen i Europa är att den ständigt och av egen kraft måste återerövra sin position. ”Riktiga” kungar behöver bara klara av att bli gifta utan att knäppa ihop västen med gylfen. Kennedykungarna måste då och då, som furstarna i forna tider, haka på sig slagsvärdet och ge sig ut i krig för att försvara riket och tronen. Valkampanj kallas det. Mellan krigstågen måste de sätta pli på prinsessor och prinsar, ställa till med gästabud och undvika onödiga konflikter med grannkungarna. Kräver sina män.

I Kennedyklanens historia finns litterärt stoff så det räcker och blir över. Romantik. Otrohet. Dödsolyckor. Attentat. Mörka hemligheter, men också myten om Camelot, det magiska slottet där unga män med frasiga vita skjortor samlades för att göra världen bättre under ledning av den vise kung Jack och hans sköna drottning Guinevere, Jackie Kennedy.

Man kan förstå att Britt-Marie Mattsson frestats att skriva en roman om familjen som fascinerat henne ända sedan hon själv var tonåring.

Men hon har gjort sig själv, och läsarna, en otjänst genom att falla för frestelsen.

Britt-Marie Mattsson är reporter. Jag tror att många journalister och sakprosaförfattare långt, långt därinne ibland känner ett styng av missunnsamhet mot de skönlitterära kollegorna som nästan alltid får mer uppmärksamhet, större upplagor och högre status.

Hur svårt kan de ha det? De behöver ju inte ens kolla fakta.

Nej, men romanförfattaren verkar under ett annat och på många sätt mer krävande sanningskrav än reportern. Det författaren skapar behöver aldrig vara sant, men ska alltid ge intryck av att vara det, på det ena eller andra sättet.

Britt-Marie Mattssons 600-sidiga Kennedyepos ger bara intryck av att vara vad det är: en katalogisering av scener, händelser och replikväxlingar. Man hittar ingen dramaturgisk struktur, ingen intrig om man så vill, inga tempoväxlingar, inget liv, ingen roman. Mattsson låter perspektivet till synes planlöst studsa mellan så många personer att man aldrig får tillfälle att identifiera sig med någon. Ändå introducerar hon en extra, fiktiv gestalt, en liten rik föräldralös flicka som får växa upp tillsammans med Kennedybarnen och blir deras förnuftiga och förnumstiga storasyster. ”Missie” kallas denna präktiga Pollyanna. Hon har ingen vettig funktion i boken, man misstänker ärligt talat att Britt-Marie Mattsson hittat på henne mest som en eftergift åt egna ungdomsdrömmar om att få vara en av Kennedybarnens förtrogna. Men då är vi ute på djupt psykologiskt vatten och har alltså avlägsnat oss långt från Mattssons text.

Den bygger på principen tell, don’ t show, det vill säga istället för att visa, gestalta, hur huvudpersonerna mår och känner sig berättar Britt-Marie Matttsson det så vi inte ska behöva riskera att dra egna slutsatser. Och som en extra säkerhetsåtgärd låter hon ofta figurerna tala med läsarna snarare än varandra, de säger saker för att vi ska få bakgrundsinformation eller få veta vad de gjort eller tänkt göra, inte för att de har något de vill eller måste säga varandra.

Allt detta skapar en tröttande beskäftighet i berättandet: som på en tipspromenad förs läsaren från Kennedytriumf till Kennedy­triumf, från Kennnedytragedi till Kennedy­tragedi. De första knappt hundra sidorna, ägnade frågan om inte patriarken och hus­tyrannen Joe Kennedy borde vara mer hemma med hustrun och klanmodern Rose är rent plågsamma. Två säckar sågspån har stämt möte i en ordbehandlare.

Sedan dyker Gloria Swanson upp och Kennedybarnen blir vuxna och börjar vinna val och bete sig svinaktigt och det hela tar sig; kanske trots allt mest beroende på att Britt-Marie Mattsson efterhand verkar ha givit upp ambitionerna att skriva en roman. När boken är och fungerar som bäst liknar den ett konventionellt historiskt reportage. Då blir det också bitvis spännande.

Problemet är att texten trots allt försetts med romanstämpel och hur kan man då veta att det som Mattsson berättar är sant? Synd på så saftiga saker.

Och omvänt: Att man känner igen både en och två scener och relationstrådar från den dokusåpaserie med kalkonvarning som SVT visade i våras är inget problem i sig, i alla fall inte om man uppfattar Vi tolererar inga förlorare som ett reportage eller en populärbiografi. Källorna är ju inte outtömliga och att material återanvänds är varken konstigt eller suspekt.

Men om boken nu trots allt är en roman? I en roman är ju författaren fri att hitta på, skapa själv! Det är det som är poängen. Varför då riskera associationer till en medioker tv-serie?

Britt-Marie Mattsson hade behövt ett förlag, en redaktör och massor av berättarteknik för klara hem det här projektet.

Per Svensson