Vackra ansikten. Ett så svårt ämne, och ändå så oundvikligt. Oundvikligt, därför att närvaron av ansikten är påträngande i vår tid – författaren Daniel Sjölin sade i sitt Sommarprogram i juli att vi lever i en ”ansiktstyranni” – en tid som invaderar våra hjärnor med medieförmedlade ansiktsbilder som hjärnan lydigt registrerar och reagerar på. Framför allt kändisar då – ansikten som syns så ofta att de lagras i medvetandet som om det rörde sig om nära människor.
l
Ett av 1900-talets mest spridda ansikten var Greta Garbos. Redan på 1950-talet hade hennes ansikte hunnit bli ett teoretiskt fenomen; som i Roland Barthes berömda miniessä The face of Garbo (1957).
Barthes beskriver hur hennes ansikte dök upp i en tid när människor just börjat få tillgång till andras ”köttsliga”, verkliga ansikten genom filmmediet och inte kunde få nog – och så därtill just hennes ansikte, som enligt Barthes hade en bortomvärldslig perfektion.
All denna beundran, dessa analyser. Bakom alltihop en människa. För att ha varit så stor och så levande som stjärnmyt, finns det egentligen ganska lite skrivet om Greta Garbo – ”lite” – som i aktuella, lödiga biografier.
I sin senaste roman, Vinterträdet, närmar sig Ellen Mattson personen Greta, genom en faktabaserad fantasi. Men det är inte Garbo som är romanens jag, utan den fiktiva Vendela Berg från Karl Johansgatan i Göteborg. Unga Vendela lyckas fånga Gretas uppmärksamhet på Amerikabåten, och innan man nått New York har Vendelas liv tagit, som det heter, en oväntad vändning. Istället för att arbeta hos släktingar, blir hon Garbos privatsekreterare, sällskapsdam, svenska tröst och skugga.
Med undantag för Vendela, väver Ellen Mattson in ett biografiskt persongalleri i romanen – som väninnan Mercedes de Acosta och skådespelarkollegan Nils Asther.
l
Vendela registrerar hur människorna kring Greta kastar sig efter hennes skönhet, längtar intensivt efter den, men framför allt förädlar den på eget bevåg – någon så vacker måste ju vara underbar helt igenom.
Så blir Den Gudomligas tomhet hennes mest framträdande egenskap i romanen, vid sidan av folkskyggheten. Också Vendela kämpar för att hitta det där som skönheten vilar på, det stora svar man förväntar sig av konstverket. Det närmaste hon kommer är kanske att Greta Garbo är ett slags basmänniska, som tycker om att känna sig trygg, spanar efter fiender, vill äta, sova och bada. Inte många utvecklingssteg från naturen själv, som om den överjordiska i själva verket var skrämmande jordisk.
Väntar man sig ett mer kraftfullt svar på Greta-gåtan, något i stil med Joyce Carol Oates Marilyn-fantasi i Blonde, är det inte till Vinterträdet man ska söka sig.
l
Det är en roman som följer Greta Garbo-mönstret – hon betraktas och närstuderas i sin skönhet, mer än i det inre. Vendela lever tätt inpå sin matmor, så tätt, att det splitter nya landet omkring henne inte tycks spela så stor roll, trots att skillnaden mellan Majorna och Hollywood borde vara rätt stor.
Men så är också en viss sorts vänskap ett motiv – den vackra väninnan och hennes lilla kompis, som följer och andas in den skönas begagnade men förädlade luft. Styrkeförhållandet är på ett sätt uppenbart. Å andra sidan får Vendela möjligheten att skjuta upp sitt eget liv, i väntan på ett slags inre tillväxt.
Att Greta Garbo själv aldrig riktigt träder fram ur sin redan etablerade oklarhet, är problematiskt. Man kan se det som en bild för all jakt på människors inre – den där fullständiga innehållsförteckningen får man inte, knappt till sig själv.
Men när samma scener skrivs fram om och om igen, som föreställer kontrasten mellan Greta Garbos yttre perfektion och brist på känslomässiga och intellektuella förtjänster, tycks det ju ändå som om Mattson vill porträttera henne. Visst uppstår en Garbo-bild, men jag hade önskat mer av den.
Ändå är Vinterträdet tveklöst en roman jag försjunker i, liksom smittad av den sensuella lojhet som präglar den. Långa avsnitt skildrar människor som tassar, som brer smörgåsar, som tittar och tittar på den upphöjdas slappa, vagt depressiva hemmatillvaro: om apati kan skimra gåtfullt, så gör den det i Vinterträdet.
Ellen Mattson visade redan i debuten med Nattvandrarna (1992) en särpräglad förmåga, som om hon kommit på hur man kan förena kammarspel och epik. Också i Vinterträdet lever den där förmågan. Mattson gör 1930-talets svepande Hollywoodglamour till en detaljerad vardagsvärld, skriver tålmodigt fram en svårfångad mystik av människor som cirklar kring varandra utan att nå fram.
