Så sitter jag med en fet bok i neonfärgat och läckert omslag och känner motstånd. Inte mot innehållet – tvärtom. Utan mot att författaren är död. Det vill jag göra motstånd mot. Bodil Malmsten är död, hur konstigt det än kan verka. Hon har varit så ovanligt närvarande i sina texter att det är svårt att fatta. Men böckerna finns som tur är kvar i nuet. Så är det med angelägna författare. Bodil
Malmstens husgud Michel de Montaigne som levde på femtonhundratalet är fortfarande i mångt och mycket tillämplig och aktuell.
Anteckningar på livsresa
Men det blir ohjälpligt så att man nu hajar till inför vissa saker hon skriver: ”Jag har ingen hiss och kommer att leva i genomsnitt tre år längre än jämnåriga med hiss.” Jaha och hur blev det nu med det då tänker man småbittert och börjar räkna.
Men så ser man att det står ”i genomsnitt”. Ingen människa lever sitt liv i genomsnitt. På ett malmstenskt vis finns en tvist invirad i meningen, man får läsa två gånger.
Nu har hon alltså lämnat över sina så kallade loggböcker i en enda volym till alla och envar som varit och är hennes läsare. ”I äventyrsböcker med fartyg och pirater skriver kaptenen loggbok” lyder bokens första mening. Det måste man se som ett personligt statement och en positionering. Någon som är på livsresa antecknar stort och smått som kan vara av vikt.
I en gammal upplaga av Nordisk familjebok står det ”Loggbok (skeppsjournal), en dagbok, hvari enl. lag allt, som händer fartyget under dess resa, skall noggrant upptecknas ...anteckningar om väder och vind, kurser och tillryggalagda avstånd, geografisk längd ...” och lite längre ner ” såsom ett viktigt dokument har loggboken en viss beviskraft sig tillerkänd.”
Hmm, sista raden är onekligen intressant. Bör inte det kunna gälla Bodil Malmstens loggbok också.
Motsägelsefulla formuleringar
Loggböckerna 2005-2013 är en nyutgåva av texterna i de fem böcker som har tillägget loggbok/journal. Den första var Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och den sista Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig.
Här finns alltså inte de på bred front uppskattade romanerna om den fiktiva platsen Finistère med. Som en del läsare tog som självbiografiska för att deär skrivna i jagform. Något som Bodil Malmsten bestämt avvisade. Det fiktiva jaget är för övrigt ett av de svåraste fenomenen att hantera i diskussioner om romaner.
Även om Bodil Malmstens röst går att känna igen i allt hon gör är det avgörande skillnad mellan romanerna och loggböckerna. Loggböckerna är rapsodiska men bildar en tidskrönika sedd genom ett subjektivt öga. De är ett slags dagböcker med ofta halsbrytande och motsägelsefulla formuleringar.
Motsägelsen är ett av Bodil Malmstens vassaste verktyg. Hon kan ladda med en överdrivet positiv eller negativ känsla och rasera den i samma ögonblick. Ett exempel är när hon på stående fot förkastar brevväxlingen mellan Michel Houellebecq och Bernard-Henri Lévy: ”Aldrig att jag köper den boken, inte en centime från mig till de där två förskräckliga författarna, västvärldens mest självupptagna, måttligt begåvade skribenter.” Man hör nästan hur arg hon är. Så i något slags distraktion tar hon ändå boken i brist på annat läsbart. ”Och den är bra. Boken är välskriven, skärpt, författarna är inte förskräckliga, de är förtjusande, oemotståndliga, ömtåligt bra.” Sådant där är roligt.
Skarpsinniga iakttagelser
Eftersom jag skrivit flera gånger om Bodil Malmsten och haft mycket glädje av hennes författarskap genom åren, undrade jag med viss oro om det fanns något att tillägga om nyutgåvan. Det är i princip samma texter med samma skarpsinniga iakttagelser och humor och samma underton av sorg faktiskt.
Vad som däremot inte finns är illustrationerna och fotografierna som fanns i originalupplagorna. Som gjorde en bok till en konstbok i utsökt papper och med ett resårband som höll ihop sidorna som i exklusiva anteckningsböcker och dagböcker. Lycklig den som har dem i sin ägo.
Men den nya kompakta textutgåvan lyfter på ett märkligt sätt ännu tydligare fram texten. Den visar hur organiskt sammanhängande de olika loggböckerna är. Att skriva som Bodil Malmsten kräver nog ett visst mod. Mod men inte övermod. Övermod brukar straffa sig på de mest gruvliga sätt.
