Juni 1941 låg Hitlers arméer i startgroparna inför världshistoriens största militära anfall, operation Barbarossa. Nazityskland skulle krossa Sovjetunionen i ett enormt ”förintelsekrig mot judebolsjevismen”. Detta manifesterade fascismens så kallade hårda makt; dess näve av järn.
Mindre känt är att anfallsförberedelserna pågick parallellt och synkroniserat med en tysk kulturkampanj gentemot Sverige. "Musikutbytet 1941" blev till en aldrig sinande ström av gästande symfoniorkestrar, operahus, solister, studentkörer och gosskörer, överallt denna upptagenhet med att hålla musiken levande, i båda riktningarna, svenskar i Tyskland och tyskar i Sverige. Syftet var att visa det goda Tyskland, räddaren av den västliga kulturen”, skriver författaren och operasångaren Anders Carlberg i den utmärkta boken Hitlers lojala musiker: Hur musiken blev ett vapen i tredje rikets propaganda.
Faktum är att bara några dagar innan operation Barbarossa – samtidigt som tyska soldater förberedde sig på tågresa genom Sverige för att ställa sig under marskalk Mannerheims befäl i det naziallierade Finland – gästspelade Dramaten på Schillerteatern i Berlin, med Strindbergs Gustav Vasa. Den nazistiska kulturella charmoffensiven gentemot Sverige manifesterade Tredje rikets så kallade mjuka makt (”soft power”); dess silkesvantar.
Historikern Benjamin Martin vid Uppsala universitet har via sitt hyllade forskningsverk The nazi-fascist new order for European culture djupdykt i fascismens ”soft power”. Denna glöms oftast bort i skuggan av pansardivisioner, blixtkrig och soldatstövlar. Det är därför vi har svårt att känna igen fascism. Men kulturpolitik har alltid varit central i fascismens revolutionära karaktär och det är därmed ingen slump att Sverigedemokraterna siktar på kulturministerposten i kommande regeringssamarbeten. När fascismen ska omstöpa folket i en ultranationalistisk pånyttfödelse är kulturen viktigare än det politiska våldet. Eller för att uttrycka det annorlunda; det finns ingen motsättning i att den tyska kulturens bultande hjärta – Goethes och Schillers underbara lilla stad Weimar – låg granne med koncentrationslägret Buchenwald.
För Nazityskland räckte det aldrig med militärt herravälde över Europa. Efter sin chockartade seger våren 1940, då stormakterna Frankrike och Storbritannien krossades med imponerande lätthet, formulerade Joseph Goebbels propagandaministerium den nya kulturpolitiken vid ett hemligt möte 18 juli. Hitlerismen skulle bli ”ledande i det kulturpolitiska fältet”, citerar Benjamin Martin protokollet. Till stor del var nazismens kulturoffensiv ingenting som behövde tvingas på européerna. Tvärtom var den ofta populär och många av kontinentens kulturarbetare var entusiastiska över att få medverka i den stolta nya arisk-germanska världsordningen. Det gällde även i det neutrala Sverige.
Anders Carlberg beskriver en mängd svenska musiker, kompositörer och dirigenter som samarbetade med Nazityskland. Men han lyfter också fram särskilt intressanta händelser, exempelvis en konsert i Stockholm den 17 oktober 1941 på Konserthuset i Stockholm. Carlberg skriver att ”denna konsert har, förvånande nog, inte tidigare berörts av forskningen. Värd var tyska nazistpartiet NSDAP som arrangerade en konsert för tyska Krigsvinterhjälpen med över 100 medverkande, både svenskar och tyskar.”
Nazityskland anordnade 1941 regelbundet konserter i Sverige, exempelvis i januari, då den tysksvenska kolonins tidning entusiastiskt beskriver hur ”Ragnar Nordströms blåsorkester” spelade tyska marscher varpå ”konserten avrundades med kampsången ’Bomben auf Engelland’ med DAF-kören (’Deutsche Arbeitsfront’)”.
Vid konserten i oktober var ”nazisternas största trofé att Musikaliska Akademiens sekreterare, den svenske tonsättaren Kurt Atterberg, accepterat att medverka som dirigent”, skriver Carlberg. ”Stockholmsoperans sångare Lisa Tunell, Ruth Moberg, Sven-Olof Sandberg samt kapellmästaren Sten-Åke Axelsson framträdde. Övriga medverkande var violinisten Julius Ruthström samt Kungliga Teaterns balett med stjärndansösen Maria Sylvan-Algo”, som på bilder i nazisttidskrifter sågs skriva autografer efter konserten. Den svenska musikaliska finkulturen stod alltså i paritet med nazismen inom populärkulturen, representerad av namn som filmstjärnan Zarah Leander och schlagersångerskan Ulla Billquist.
Både Benjamin Martins forskning och Anders Carlbergs bok utgör spännande läsning, som förnämligt kompletterar varandra. Martin erbjuder en övergripande förståelse för hur den fascistiska ideologin utnyttjar kulturpolitik och ”mjuk makt” för att nå sina mål, medan Anders Carlberg serverar en fallstudie via exemplet Sverige under andra världskriget. Den kulturpolitiskt intresserade gör klokt i att läsa bägge böckerna, inför valet 2018. Börja med Benjamin Martin och fortsätt därefter med Anders Carlberg så är du rustad inför stundande valrörelse.
Fascismen framträder lika gärna som skönsjungande förförare som stöveltrampande paramilitär. Det är av största vikt att känna till. Utanpåverket spelar mindre roll och den ena utstyrseln utesluter inte den andra. Marschvägen har ändå alltid samma slutmål; barbari, hat och i slutändan en reinkarnation av Auschwitz-Birkenau.
