Det var länge sen, Ragnar Strömberg, så roligt att du är tillbaka! Och ännu är hos oss. Låt oss bara hoppas att diktsamlingens sista ord ”ett ömt / farväl” inte blir giltiga på ett bra tag till.
För I ditt hjärtas sista slag handlar i allra högsta grad om ”negativet av födelsen”. Det vill säga döden. Framför allt den död som drabbat män. Det vill säga: den här boken är full av flera döda och ett fåtal levande framför allt vita västerländska och förmodligen heterosexuella män.
Ja du Ragnar, men så gav du ju också ut diktsamlingen Virilia 1989. Och jag minns dig från 80-talets litterära kalas som en ytterst manlig gestalt, lät förstå att du var från arbetarklassen (nä, inte riktigt sant va?) och vantrivdes något alldeles gräsligt i fjolliga Stockholm.
Men det är okej för mig. Du har i alla fall inte sagt som Ernst Brunner en gång gjorde, att kvinnor skriver med pennan doppad i mensblod. Och huvudsaken är att det blir fin text av det, som i denna den åldrande mannens berörande sorgesång – en kommer att tänka på Jag kommer från framtiden med döden i hälarna, den andra titeln i den så kallade Catullustrilogin från 90-talet.
Och jag råkar läsa en intervju på Strömbergs 55-årsdag 2005 där han säger att ”Konsten, i mitt fall poesin, är den enda vägen till kunskap om döden”. Även om han kanske inte kommer så mycket längre än att konstatera att döden är ”negativet av födelsen”.
Men välkomna alltså till, och passa på att gona er i, döda gubbars sällskap och en lärd och lättläst diktsamling dedicerad framför allt ”till Nenne / min storebror utanför tiden / i saknad och hemsökelse”. Somliga andra vet jag inte alls vilka de är, men googlar och låter mig överraskas: dikten Twilight zone – i vilken ”träden slickar blå / månhonung från fingrarna”, Strömberg är mycket för månen – är tillägnad en Buster Berntson (1948–2013).
Döm om min förvåning och förtjusning när det visar sig att denne BB står bakom en kaffebordsbok med titeln Scandinavian corkscrews – och då snackar vi inte om korkskruvslockar à la Strömbergs egna. Utan om just korkskruvar. Till och med karlns dödsannons pryddes av en korkskruv!
Åter till den ofta förekommande månen. Solen får vi inte se så mycket av, om man nu inte tänker sig en sådan i glimtvisa strålar av humor och självironi. Jag finner det intressant, i dessa dagar, med en lyrik som är så högtravande och ofta okonkret: precis i sin känsla men allmän i sina ord.
I Totta Näslunds dikt Blå gubbe felläser jag ”en blåsig månes” till ”blåmes”, och det inte bara för assonansen utan lika mycket för att så många poetmän skriver om fåglar och specifika arter eller detaljerade föremål överhuvudtaget.
Och den där månen, den är varken en apelsin eller ett moln i byxor. Den är ”en författare som på krogen gör sig lustig / över solens nya dikter”.
Så kanske ligger Ragnar Strömbergs känsla för feeling snarare hos verben än substantiven. När solen faktiskt sticker fram klär den på staden ”som en tjock och ensam flicka / sin dumma dumma docka”. Och han skriver om ett hus ”där tavlorna klättrade på väggarna / medan möblerna såg på”. Typ som Gunnar Ekelöfs ”blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus” ur sent på jorden, den stores själva debut.
Sent på jorden, jamen visst. Allting löper ju ”in och ut / mellan / årstidernas / benrangelfingrar”. Det är verkligen ruskigt.
Jo, en sorg för att inte säga skräck är livets gång. Och dö ska också du, vi ska alla dö både du- och jagdöden. Men aprikoserna finns, och italienska orter som Aquileia med alla möjliga minnen av Seneca och Catullus. Plus:
... så länge hjärtat kan slå / så länge solen den glittrar på böljorna blå / om blott en dag eller två / ... / för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få ...
Riktigt lika sångbar som Evert Taube är nu inte Ragnar Strömberg. Men inte så sällan lika patetisk och svajande övermetaforisk. Spänn av ibland, Ragge! Du behöver fan inte säga adjö i förtid. På återseende, livs levande!
Fotnot: Nina Lekander är författare och kulturskribent på Expressen. Eftersom Ragnar Strömberg regelbundet skriver på GP:s kultursidor är det ingen av tidningens ordinarie skribenter som recenserat hans bok.
