Recension: ”Altneuland” av Theodor Herzl

“Om du vill det, så är det ingen saga.”

Nio ord som bär på nyckeln till Israels själ – både vad landet är och en gång försökte bli.

Orden inleder Theodor Herzls 121 år gamla roman “Altneuland” (på svenska: “Det gamla, nya landet”), en bok så betydelsefull för Israel att titeln på hebreiska har gett namn åt landets största stad, Tel-Aviv. Boken, en av de allra första skisserna till landet Israel har nu av det flitiga lilla förlaget Faethon slutligen översatts till svenska. Det var hög tid.

Det är en sorglig läsning. En idealistisk saga som dagens Israel fjärmat sig från mer än någonsin.

Författaren, journalisten Theodor Herzl, var den politiska sionismens grundare, en man som omnämns som Israels fader. Det var han som samlade de sionistiska krafterna genom den sionistiska världskongressen, på hög politisk nivå drev de första förhandlingarna om en formell judisk stat på palestinsk mark, och lade fram de första storskaliga idéerna om hur denna stat skulle struktureras.

“Altneuland” kallades redan på hans tid för en utopisk skildring. Det höll Herzl inte alls med om. Han ville att den skulle läsas som en möjlig framtid för världens judar, en färggladare och mer lättillgänglig version av hans politiska traktat “Judestaten” som gavs ut fyra år tidigare. Det är också så den bör läsas: som ett seriöst förslag på hur en judisk stat i hans ögon borde konstrueras, hjälpligt inlindad i dåtidens form av litterär edutainment.

Han nådde en position i den österrikiska offentligheten som går att jämföra med den roll Alex Schulman har i Sverige i dag

I boken får vi följa Friedrich Löwenberg, en ung judisk intellektuell, i det sena 1800-talets myllrande Wien. Han vantrivs svårt i sin samtid. Diskrimineringen av judar är utbredd, möjligheten att göra karriär på samma villkor som majoritetsbefolkningen begränsad.

Trots det är Friedrich mer kritisk mot sitt eget folk än mot österrikarna. I scener som med dagens blick framstår som direkt antisemitiska skildras en judisk krämar–aristokrati som håglöst lever i en blek och förljugen skuggversion av landets egentliga societet. På gatorna sitter utfattiga judiska barn i skitiga rännstenar och ber om småslantar.

Han är less på alltihop, så när en möjlighet att lämna världen bakom sig uppstår tar han den. I en osannolik vändning som fått Jules Vernes att hicka till reser han iväg med en förmögen affärsman som precis som han är led på tillvaron. Efter en kort vända förbi Palestina, som han konstaterar är ett smutsigt och ociviliserat bakvatten, hoppar de på en extravagant segelyacht och kryssar iväg till en människotom paradisö där de slår sig ner, helt isolerade från omvärlden.

Tjugo år senare kommer de båda tillbaka till civilisationen. På sin seglats tillbaka mot Europa märker de att någonting har hänt. På havet finns knappt några fraktfartyg längre, i hamnstäderna pratas det om ett nytt stort handelscentrum i Haifa. Drabbade av stor logistisk nyfikenhet reser de dit – och möter ett judiskt paradis.

Så är scenen satt för Theodor Herzl att i litterär form få beskriva vad han då trodde var en fullt realistisk möjlighet att åstadkomma på tjugo år. Landet, som aldrig namnges, utan stundom kallas Palestina, stundom bara “Det gamla nya landet”, har förvandlats från ofruktbar sand- och stenöken till ett blomstrande paradis. Landskapet prunkar av odlingar, hamnstäderna sprudlar av handel och industrin går på högvarv.

När Friedrich försynt frågar en av bokens få araber om han inte är arg över att de nyanlända gjort anspråk på hans land skrattar han bara.

Men det är inte bara ekonomin som mår bra. Friedrich får långa lektioner i landets politiska system, där allt är centralstyrt men samtidigt solidariskt ägt av folket. En extra välfungerande socialism som gör livet drägligt för alla men samtidigt är noga med att inte förtrycka enskilda eller sätta stopp för individuella ambitioner. Och ja, även som kulturnation sticket landet ut. Friedrich går på högklassig opera och ser hur Europas elit flockas till semesterorterna som börjat konkurrera med den franska Rivieran med sin klass och finess.

Någon armé för att försvara landets gränser behövs inte heller. I stället tillämpas en generös filosofi, där alla som drar sitt lass till landet också erbjuds medborgarskap, oavsett religiös eller etnisk bakgrund. När Friedrich försynt frågar en av bokens få araber om han inte är arg över att de nyanlända gjort anspråk på hans land skrattar han bara. Varför skulle han vara arg? Allt har ju bara blivit bättre?

För dagens läsare framstår det senare som direkt häpnadsväckande. Denna dröm om ett inkluderande och öppet land för alla rimmar rätt illa med den politiska utveckling som präglat Israel under det senaste decenniet, där etno-religiösa högerkrafter fått allt starkare kontroll över landet.

Det har sin förklaring i Theodor Herzls egen bakgrund. Hans politiska uppvaknande kom sent i livet. Under sina första 35 år i livet var han en typisk, sekulär jude i 1800–talets Europa. Så till den grad att han faktiskt genomgick en kristen konfirmation och inte lät omskära sin son. Karriären gick bra. Han nådde en position i den österrikiska offentligheten som går att jämföra med den roll Alex Schulman har i Sverige i dag: en bred och populär skribent som kämpade för att få erkännande även i kulturens finrum.

Sett i det ljuset var det tvärtom logiskt att också det judiska folket skulle samla sig på en plats

Precis som många andra av dåtidens judar försökte han efter bästa förmåga smälta in i majoritetssamhället. Hans ryggradsreaktion när antisemitismen under slutet av 1800–talet började breda ut sig var heller därför inte till en början den politiska sionismen. Tvärtom argumenterade han till en början för att alla judar skulle göra sitt bästa för att assimilera sig. Att han slutligen bytte fot berodde framförallt på att det europeiska judehatet (som alltid funnits där) i skuggan av ekonomisk oro bara växte, och växte.

Theodor Herzls slutsats att judarna behövde en egen stat hade därför inte mycket med religion att göra. Ambition var att skapa ett nytt, välfungerande och modernt europeiskt land för den judiska nationen. En långt ifrån unik tanke – 1800–talet var trots allt nationalstatens århundrade. Idén om att bygga politiska enheter kring nationalitet var ju det som ledde till såväl Tyskland som Italiens grundande under samma period.

Sett i det ljuset var det tvärtom logiskt att också det judiska folket skulle samla sig på en plats – utan att för den sakens skull vare sig applicera ett religiöst raster på statsbildningen eller diskriminera minoriteter.

Idén att de som redan bodde i Palestina skulle omfamna nykomlingarna går också att förstå utifrån samma moderna, europeiska tankesätt. Att detta område, en underutvecklad provins i dåvarande ottomanska riket, inte skulle jubla om det kom välutbildade judar med europeiskt know how och förvandlade deras armod till överflöd gick helt enkelt inte att föreställa sig.

Herzls vision om ett öppet Israel utan armé och öppenhet för alla ser ut att förvridas till sin motsats.

Dagens Israel är för all del regionens mest teknologiskt och ekonomiskt utvecklade – och den mest demokratiska. Men priset har varit högt. Mycket högre än vad Theodor Herzl ens vågar knysta om i den genompositiva “Altneuland”

Ironiskt nog något som beror mycket på det Europa som Theodor Herzl både högaktade och ville lämna. Britternas ockupation av Palestina och vilda löften om en egen stat till såväl araber som judar grusade alla planer på en fredlig samexistens. I stället fångades regionen i en konflikt mellan araber och judar som fram till denna dag aldrig blivit uppklarad.

I dagens eskalerande konflikt verkar lösningen längre bort än någonsin – samtidigt som Herzls vision om ett Israel utan armé och öppenhet för alla ser ut att förvridas till sin motsats.

Theodor Herzl själv fick inte bevittna något av detta. Han dog 1904, ung och utmattad, bara 44 år gammal. 1949 flyttades hans kvarlevor till den nya staten Israel. Där ligger han nu, begraven högst upp på ett berg döpt efter honom själv. Symboliken är tydlig: sagan blev sann – för att judarna ville det.

På samma berg finns också minnesmärket över alla israeler som fallit offer för terror. Nedanför vilar den delade staden Jerusalem.

Också den symboliken är tydlig.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Who’s afraid of gender?” av Judith Butler

LÄS MER:Recension: ”How to win an information war” av Peter Pomerantsev

LÄS MER:Recension: ”Honungsfällan” av Lars Berge och Axel Gordh Hummelsjö

TEXT

Björn Werner

vg@gp.se