3-6 år: ”Knut och Klas på knytkalas”, Malte Persson (text) och Moa Hoff (bild), Bonnier Carlsen
När barnlitteraturen slutade framhålla moraliska poänger som att lyda och respektera äldre samt tvätta sig om halsen växte det fram ett nytt credo, nämligen vikten av att det är minst lika fint – om inte finare – att vara den som bidrar med det känslomässiga, spontana, skapande, som den som ser till att huset är prydligt och att det finns mat, ordning och reda. För det senare är ju liksom självklara saker och inget att göra litteratur av. Jämför Filifjonkan och Snusmumriken. Eller Alice B Toklas och Gertrude Stein.
Det här regelmässigt festliga, normbrytande och lössläppta kan ibland kännas förutsägbart och didaktiskt på ett sätt som nog går emot författarnas intentioner, och ändå löper det som ett synligt spår inom svensk barn- och ungdomslitteratur.
Men jag läser nu två nya bilderböcker där temat behandlas lite annorlunda – på varsitt sätt.
I Malte Perssons och Moa Hoffs rimmade bilderbok “Knut och Klas på knytkalas” har vi två sympatiska råttor med varsin utmejslad karaktär i fokus. När det nya fenomenet knytkalas dyker upp i bekantskapskretsen reagerar de olika: Knut stressar igång med matlagning och bakning och oroar sig för hur mycket han ska göra, hur ska han veta om det räcker? Klas tar det chill, funderar lite löst medan han spelar på sin bas, och plötsligt är det dags att gå. Men det gör förstås inget att han kommer tomhänt, han kan ju bidra med musik.
Den ena är nervöst ängslig att vara till lags och skicklig i hushållet, den andra en skön snubbe som jazzar fram i livet och lever i ögonblicket. Ändå, och det är det som gör boken läsvärd, får man sympati för båda råttorna. Det blir inget enkelt polariserande och värderande. Klas får faktiskt lite lätt kritik till och med. Det kan öppna för diskussioner.
3-6 år: ”Räven och mullvaden – en spökhistoria” av Cecilia Heikkilä, Bonnier Carlsen
Om det är mysigt och ganska enkelt i råttvärlden är det något helt annorlunda att vara räv och mullvad. I alla fall i Cecilia Heikkiläs nya bok “Räven och mullvaden – en spökhistoria”. Det är en bilderbok indelad i flera kapitel som följer en psykologisk utveckling, eller snarare utförsbacke.
Också här finns en skön snubbe, mullvaden, som inte tänker på vinterförråd, medan räven arbetar hårt under turistsäsongen och inte hinner ha kul och dessutom sparar till kalla dagar. För i den här boken är sådant som förråd och praktiska initiativ något mer än ett kontrollerande tråkighetsdrag. Den nordiska vintern närmar sig i flammande vyer och man förstår att det nog kan ligga äkta hunger på lur.
Och den sköna liraren är mer hänsynslöst ego än avspänt charmig, det framgår under tiden som all marmelad och alla skorpor i rävens skafferi går åt.
Men Heikkilä vänder runt på det stadiga perspektivet att den omhändertagande räven är en fast, ickedynamisk typ, för den visar sig rymma oanade mörker och djupa, starka känslor. En berättelse i berättelsen äter sig in i räven som plötsligt blir till en gestalt i sin egen höglästa spökhistoria. Här skruvar Heikkilä upp den höstmörka, ensliga lantstämningen i både bild och ord; det blir nästan för läskigt.
Men allt slutar väl. Och en liten, men nödvändig sensmoral finns här också, något som för även denna berättelse en bit utanför ramarna. Mullvaden säger med pytteliten röst att räven “kunde ha sagt till”. Och det är inte utan att jag håller med.
Unga vuxna: ”Utan att passera gå” av Lova Lakso, Rabén & Sjögren
Göteborgsförfattaren Lova Lakso debuterade för fem år sedan med “Så jävla kallt”, en road movie med en döende småhund i en av rollerna. Det var en oerhört fin debut, jag frös mig igenom den, och har sedan dess undrat om det kommer något mer från Lakso. Det har det nu gjort, och det var värt väntan. “Utan att passera gå” är nämligen en ännu starkare roman.
Jag vet att det bara är juni. Men jag vågar ändå lova att det här är en av årets allra bästa böcker. Det kommer inte många ungdomsromaner på svenska som sticker ut på det här sättet – språkligt, innehållsligt, dramaturgiskt.
Lakso placerar sitt drama i förorten, närmare bestämt Gårdsten i Göteborgs östra delar. Hon väljer två huvudpersoner i sena tonåren som mot alla odds finner varandra: transpersonen Issa som föddes som Isak och ensamkommande Aaden från Somalia som längtat efter sin mamma i tre år. Här finns bristande föräldraskap och bristande flyktingmottagande, bristande skolgång, sexuella övergrepp, gatumisshandel, ständigt svikande vuxna. Inget av det här är förvånande, tonårslitteraturen ställer ofta komponenter på sin spets och låter inte särskilt mycket vara enkelt.
Men som Lakso hanterar sitt stoff. Hon skapar lager på lager av vassa, slående formuleringar som tillsammans bildar en skör, skör värld, där det visserligen finns en kärna av kärlek och tillit – men den flyr undan, halkar hit och dit, och som läsare vet jag inte om jag ska våga tro på dess beständighet.
Det går hur som helst inte att lägga ifrån sig den här boken. Så lätt persongalleriet manifesterar sig i levande, äkta personligheter, så stark närvaro de har, så trovärdiga och berörande de är. Så också miljöerna – de sterilt ekande mottagningsrummen hos socialen, den knaprigt flottiga doften på kebabställena, de oändliga slätterna utanför spårvagnsfönstren mellan förorterna och centrum.
Historien om Aaden och Issa är sannerligen ingen feelgood. Ändå finns det gott om scener som skimrar av mild värme och dröjer sig kvar. Titeln kommer från när Aaden ska lära sig Monopol och bestämmer nya regler, att han och Issa tillsammans ska samla ihop alla papperspengar. För det är inget roligt spel när bara en blir rik.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Majs böcker för barn och unga
LÄS MER:Recension: Fyra böcker för barn mellan 12-15 år och Unga vuxna
LÄS MER:Recension: Bilderböcker i mars
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
