Somliga kan skriva om sin utsatthet på ett sätt som gör att läsaren känner sig mindre utsatt. Tezer Özlü hade denna förmåga. "Barndomens kalla nätter" från 1980 är hennes andra och mest kända bok – och den första att översättas till svenska. Den räknas till den turkiska litteraturens moderna klassiker.
I romanen blickar den 37-åriga författaren tillbaka på sitt dittillsvarande liv. Hon berättar i jagform om sin uppväxt i Istanbul på 40- och 50-talen som präglas av faderns uppskruvade patriotism och moderns ensamhet. Föräldrarnas kärlekslösa äktenskap väcker hos berättarjaget en fruktan att smittas av dem. Hon vill bryta sig loss ur barndomshemmets kvalmighet. "Jag ville bara spränga de småborgerliga gränserna för vad som gick att tänka och att vara", skriver hon.
Özlü tycks fråga sig vad det innebär att vara beroende av människor som inte kan se skönheten utan i stället är uppslukade av konventioner. Särskilt tydligt blir detta i porträttet av fadern.
Längre fram i livet beger sig huvudpersonen ut i Europa. Två gånger gifter hon sig; vid båda tillfällena med turkiska kulturpersonligheter. Äktenskapen smälter delvis samman i texten och skildras i såväl ljusa som mörka färger. Ett starkt psykiskt lidande leder till vistelser på ohyggliga mentalsjukhus. Men den kvävande känslan av instängdhet kompenseras av en rymlig kärlek till gatorna och språket.
"Det finns inget lyckligare liv än det vi redan har, ingen annan plats än gatorna där bilar sitter fast i trafiken, gator som stinker av avgaser och piss, där vi öppnar våra ögon och hjärtan för denna mörka massa."
60-talet var en politiskt turbulent tid i Turkiet som ledde fram till statskuppen 1971. På ett fragmentariskt och avlägset vis frammanas demonstrationerna och förtrycket. Det är dock tydligt att Özlü inte har velat skriva en politisk roman, men väl en roman som belyser politikens betydelse i mänskligt liv.
Språket är så bländande att man kan missa vagnen försjunken i denna korta bok, där inte ens upprepningarna känns överflödiga.
Det har hävdats att den experimentella berättarstilen i "Barndomens kalla nätter" borde tolkas som ett avståndstagande från den realistiska och moraliserande berättarstilen i den dåvarande turkiska romankonsten. Alla händelser och interiörer flyter ihop i en kortege av drömlika tablåer. Tidsmässigt åtskilda förlopp får samsas om en och samma sida, som om Özlü hade givit upp föresatsen att skildra sitt liv på ett logiskt vis. Som om existensen vore så absurd att hon, om hon pressade in den i enspårigt narrativ, skulle göra våld på dess kaotiska renhet.
Det finns hyllmeter av havererade modernistiska romaner som har förirrat sig till en introvert gråzon mellan poesi och prosa. Så är inte fallet med "Barndomens kalla nätter". Språket är så bländande att man kan missa vagnen försjunken i denna korta bok, där inte ens upprepningarna känns överflödiga. Även de vidriga scenerna inifrån mentalsjukhusen blir nästan vackra när hon beskriver dem.
Özlü verkade som översättare av moderna tyska klassiker. Bakom hennes skrivsätt anar man en förtrogenhet med den moderna romanens landvinningar och frågeställningar. Något stringent och Weimartyskt präglar också de mest lyriska passagerna. Jag kan ingen turkiska men översättningen känns klockren.
Trots allt lidande som skildras förmedlar texten ingen känsla av förnedring – eller knappt ens uppror. Snarare resonerar den av en ödmjuk förundran inför tillvaron i all dess galenskap, givmildhet och grymhet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”O dåna Ocean” av Lord Byron
LÄS MER:Recension: ”Tidens smala näs” av Sven-Eric Liedman
LÄS MER:Recension: ”Skapelser” av Malte Persson
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
