Hur skriver man historier om folkmord och bevarar vittnesmålen för framtiden? Finns det avslut på historien om ett folkmord?
Frågorna är inte nya och får olika svar beroende på om de ställs juridiskt, personligt eller historiskt. Både folkmord nära i tid, som det i Srebrenica 1995, eller längre tillbaka i tiden, som Förintelsen, underkastas i sin tur händelser som visar att historien är långt ifrån linjär. Där processer vi tror vara avslutade – i den mån man kan tala om avslut i sammanhanget – väcks till liv.
Centrala och östra Europa, inklusive Balkan, har på senare år gett upphov till en flod av böcker och filmer i frågan. Släktbiografier som den dokumentära serieromanen ”Ihågkom oss till liv” av Joanna Rubin Dranger, Philippe Sands ”East West Street”, om den juridiska bakgrunden till folkmordsbegreppet, Daša Drndić dokumentärroman ”Sonnenschein”, ”Vårt folk – en resa genom den litauiska Förintelsen” av Rūta Vanagaitė eller Efraim Zuroff och Jasmila Žbanićs Srebrenica-film ”Quo Vadis Aida?”.
Svar om hur man efter murens fall approprierar eller förvränger Förintelsen ges i Jelena Subotićs ”Yellow Star, Red Star” som – genom att den utgår ifrån minnesarbete i Serbien, Kroatien och Litauen – även knyter an till det bosniska folkmordet.
Därför förvånar det inte att två nya böcker, som avhandlar händelser mellan vilka det ligger en hel kontinent och ett halvt sekel, hakar i och belyser varandra och den utmaning som frågor om folkmord bär på.
”Beara – en dokumentärroman om hjärnan bakom folkmordet i Srebrenica” av den kroatiske journalisten och författaren Ivica Ðikić sätter sitt ämne i titeln. Överste Ljubiša Beara hörde till dem med störst ansvar för planering, organisering och genomförande av massmordet på omkring 8000 bosniaker som inleddes 11 juli 1995 i området kring Srebrenica. Han dömdes i Haag 2010 och dog i fängelse 2017.
I en metaram typisk för genren vrider Ðikić på egna försök att skriva fiktion om Srebrenica. Berättar hur spanjoren Javier Cercas författarskap om Franco-åren blev en ögonöppnare. Cercas använder skönlitterära grepp för att belysa verkligheten. I stället för att ”bara” uppfinna, börjar Ðikić noggrant att läsa in sig på all dokumentation om Srebrenica.
Det skingrar inte alla dubier: ”Kan ett sådant tillvägagångssätt – en dekonstruktion ner till grundläggande fakta, med ett diffust hopp om att detta ska leda till att man närmar sig förbrytarnas bevekelsegrunder – upplevas och betecknas som en rationalisering av brottet, i det här fallet ett folkmord, eller till och med som något som är mer elakartat än en rationalisering?”
Men det låter oss aldrig glömma att folkmord genomförs av människor, inte av oförståelig ondska.
Med det i huvudet är ”Beara” en lyckad balansgång, där det precisa språket bevarats i Djordje Zarkovics översättning. Förutom den exakta skildringen av de fruktansvärda julidagarna – vem som mördade och var, hur många, var de begravdes, hur kommunikationen mellan politiker och militärer såg ut – så skildrar boken med enkla drag Balkankrigen och den jugoslaviska historien.
”Fiktionaliseringen” av Beara, som perverst nog firade sin femtiosjätte födelsedag under massakern, den 14 juli 1995, tar sig inga stora friheter. Ðikić skissar sinnestillståndet hos en pressad, bakfull person i sommarhetta. Det är ingen rationalisering av det etniskt motiverade massmordet. Men det låter oss aldrig glömma att folkmord genomförs av människor, inte av oförståelig ondska.
Vad krävdes för att en före detta hög officer i den jugoslaviska folkarmé som försvarade enighet mellan Jugoslaviens folk, skulle bli en hårdnackad folkmördare? ”Beara” gör nedslag i auktoritetskraven som diktaturen fostrade och i den serbiska nationalismens rötter och flammor. Vad det för en medelålders militär just då innebar att vara lojal och göra karriär när politikerna menade att man skulle göra upp med ”turkarna”.
Filosofen Marc Nichanian skrev en gång om det armeniska folkmordet att ”folkmord är inte fakta eftersom det i sig innebär själva förstörandet av fakta”. Mördarna tar inte bara död på folk, de sopar i samma stund bort vittnen och bevis.
Nichanians poäng är filosofisk och juridisk. Behandlas folkmord i en vanlig mordrättegång så kan det utan vittnen, kulor eller lik, vara svårt att få en fällande dom. Att en person befann sig i ett koncentrationsläger eller vid en avrättningsplats är inte nog. I flera länder har lagen vidgats; 2014 dömdes Oskar Gröning, Auschwitz bokhållare, för medhjälp till mord på 300 000 personer i en tysk rättegång.
Men så är det inte överallt, vilket är utgångspunkt för den lettiskättade journalisten Linda Kinstlers fascinerande bok ”Come to this court and cry – how the Holocaust ends”. En historisk deckare som ställer frågor för framtiden.
2016 upptäcker Kinstler att en lettisk folkhjälte, som under kriget tillhörde en ökänd nazistisk mördarenhet, 50 år efter sin död är föremål för en polisutredning, med målet att rentvå hans namn.
Herberts Cukurs hade slagits i Lettlands befrielsekrig och blev en rikskänd pilot. Soloflygningar världen över gav honom smeknamnet ”Lettlands Lindbergh”. Men under andra världskriget deltog Cukurs (tillsammans med Kinstlers farfar) i Arajskommandot och medverkade till det nästan totala folkmordet på Lettlands judar. Efter kriget flydde han till Brasilien. 1965 lurades Cukurs till Montevideo där han mördades av Mossad-agenter ledda av personer som deltagit i kidnappningen av Adolf Eichmann.
Men i Serbien är mördarna hjältar och förnekelsen massiv. De har stöd av uppburna västintellektuella för vilka revisionism är cynisk hjärngymnastik.
Kinstler visar hur Lettlands kulturvärld bereder vägen för att återupprätta Cukurs gloria: Han är hjälte i en antisemitisk thriller och föremål för en hyllningsmusikal (Kinstler kallar den för ”Det våras för Hitler – minus humor”). Frias Cukurs så hamnar han i panteon, ger namn åt gator.
Kinstler bestämmer sig för att se vad man kan bevisa med samtida och historiska källor. Från poliser i Montevideo, ner i tyska arkiv, via de få överlevande som är i livet – oftare barn och barnbarn som förvaltar vittnesmål – prövar hon olika sätt att (åter)skapa exakthet av samma slag som Ðikić.
Att Cukurs deltog i massmord är ställt utom tvivel. Men tyskarna och deras lokala hantlangare sopade igen spåren efter sig. Dessutom började många gånger massgravar undersökas först efter murens fall. Vi leds genom villkoren efter kriget: illa dokumenterade utpekanden i flyktingläger som samlades in av frivilliga överlevare som skingrades över världen. Förövare försvann. Processerna i Nürnberg och bakom järnridån lämnade mycket att önska, redan då var många angelägna om att stänga detta kapitel. Kalla krigets paranoia, där tidigare nazister rekryterades av underrättelsetjänster, gjorde inget lättare. Kinstlers egen farfar hamnade sannolikt i KGB.
Efter 1990 uppstod en teoretisk möjlighet att göra upp med historien. Teoretisk – eftersom verkligheten när nationalismen fick fritt spelrum var en annan. Länderna som blev fria från kommunismen såg sig som offer. När man inför EU-inträde förväntades anamma en ny minneskultur kring Förintelsen krockade det med att folkmordens offer under 40 år av kommunism aldrig hade fått vara judar och romer utan ”antifascister”.
Men för att minneskulturen ska gynna nyanser krävs, som Ðikić skriver, att man har ansträngt sig för att ”sopa rent framför egen dörr”. ”Inte i egenskap av att tillhöra sin nation, utan som vittnen”. Efter det att Jugoslavien fallit samman, de baltiska staterna återfötts, och alla från ungrare till ukrainare hade börjat dekorera just sina historiska hjältar, dök anklagelserna upp. Antisovjetiska kämpar hade ibland burit SS-uniform, och medverkat i bestialiteter.
Vad krävdes för att en före detta hög officer i den jugoslaviska folkarmé som försvarade enighet mellan Jugoslaviens folk, skulle bli en hårdnackad folkmördare?
”Vi pajade bröllopsfesten” har den israeliske nazistjägaren Efraim Zuroff sagt om hur det var att komma till Baltikum och identifiera förövare.
Det står klart att krafter i Lettland vill runda de här ”detaljerna”. Cukurs blev ju aldrig dömd, han förtjänar en mordutredning! Åklagaren påpekar att det inte finns kroppar som kan knytas till Cukurs, inga ”trovärdigt insamlade” vittnesmål om att han höll i en avtryckare.
Titeln ”Come to this court and cry” kan läsas på två sätt. Orden är från den brittiske åklagaren Hartley Shawcross slutplädering i Nürnberg och syftar på att åberopa lagen. Men de kan läsas som en sorgebön för de många döda som inte ens i en mer exakt folkmordsrättegång får upprättelse. Fram till 2021 hade man identifierat cirka 7200 mördade bosniaker från Srebrenica. Omkring 1100 personer saknas.
Kinstlers undertitel är en som – efter att ha följt den nationalistiska och populistiska utvecklingen i Europa under många år – oroar mig. Lettlands agerande visar hur lätt det kan bli för en nation att rentvå ”sina” hjältar från anklagelser. Och därmed sätta juridisk punkt för att bearbeta Förintelsen i sitt land.
Läst intill ”Beara” kastar ”Come to this court and cry” ett dystert ljus över utvecklingen. Vi är knappt tre decennier från Srebrenica med vittnen och överlevande i livet. Dokumentationen är massiv. Men i Serbien är mördarna hjältar och förnekelsen massiv. De har stöd av uppburna västintellektuella för vilka revisionism är cynisk hjärngymnastik. Hur ser det ut om 60 år?
Linda Kinstlers bok ska läsas som en varning och Ivica Ðikićs som en uppmaning. Just nu särskilt kring Ukraina: Dokumentera exakt och ställ sedan Ryssland, från minsta menig till Kremlgarnityret, inför rätta. Så kan offer få en rättvisa, och så kan Ryssland en dag börja sopa framför sin egen dörr.
För det är lätt att säga ”glöm aldrig” och ”om detta må ni berätta”. Men efter två generationer är sanningsvittnen borta – och minnet otäckt lätt att förvränga.
LÄS MER:Recension: ”Ihågkom oss till liv” av Joanna Rubin Dranger
LÄS MER:Förintelsen lever vidare i våra grannländer
LÄS MER:Recension: ”Quo vadis, Aida?” i regi av Jasmila Žbanić
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
