Kvinnohat kan vara mycket roligt, inte i praktiken men i teorin. Olga Tokarczuks nya roman ”Empusion” lånar misogyna fraser av äldre tiders tänkare och placerar dem i munnen på en grupp lungsjuka herrar år 1913. Inhysta på ett pensionat i närheten av ett sanatorium dricker de mängder med hemgjort brännvin och argumenterar för att kvinnan är en atavism. Någon påminner om ett kyrkomöte där det röstades om huruvida hon har en själ. En annan frågar vad man kom fram till då.
Till sällskapet ansluter strax en hermafrodit. Den unge Mieczysław Wojnicz har uppfostrats till man och studerar till det manligaste av yrken: väg- och vatteningenjör. Sin fysiska belägenhet försöker han att inte låtsas om. Förutom dubbla kön har han också dubbla nationstillhörigheter. Polen är för tillfället uppdelat mellan Ryssland, Preussen och Österrike-Ungern. Boken utspelar sig i tyska Görbersdorf som numera är polskt.
Tokarczuk uppehåller sig som vanligt vid rörliga och porösa gränser: mellan länder, mellan könen och mellan människa och natur. I ”Empusion” gestaltas den senare via ett slags väsen som sägs utgöra rester av en samling kvinnor som flydde upp i skogen under häxprocesserna. Under sina vandringar stöter Wojnicz på skrämmande kvinnoliknande figurer med ansikten av bark, lemmar av mossa, bröst av sten och ett djupt hål mellan benen.
Det finns en rationell förklaring. Enligt Wojnicz värd Opitz är de sexdockor som byggs och används av traktens kolare. Men vilka är då det berättande ”vi” som noggrant studerar den unge ingenjören? Det bör nog inte avslöjas här, för ”Empusion” är en spänningsroman där nästan inget händer. I sina bästa stunder liknar boken ”Twin Peaks” i sanatoriemiljö, i sina sämsta är den som feministisk fan fiction om Thomas Manns ”Bergtagen”.
I sina bästa stunder liknar boken ”Twin Peaks” i sanatoriemiljö, i sina sämsta är den som feministisk fan fiction om Thomas Manns ”Bergtagen”.
I Görbersdorf tar männen promenad på promenad och äter middag på middag. Opitz fru hänger sig. Ingen bryr sig om att forska vidare i det. Handlingen ses som ett typiskt uttryck för kvinnans brist på rationalitet. Stolen med läderremmar och spännen som hittas på hennes rum lämnas också därhän. Fram träder i stället en klassisk mordgåta som blir ett blekt centrum för romanens intrig. Varje år i november mördas en man.
Konststudenten Thilo hävdar att den skyldige är landskapet självt och pekar ut hur hans egen stigande feberkurva utgör en replika av horisonten. Teosofen Frommer talar i stället om en fjärde dimension – lika osynlig för oss som vår värld är för de som lever i två dimensioner. Ytterligare andra avfärdar det hela som vidskepelse. Bland pensionatsgästerna finns både en talträngd humanist och en mångordig katolik.
Så bryts berättelsen ständigt av männens docerande. Flera gånger försöker Wojnicz undvika att få sällskap med dem när han rör sig ute i byn. Det är lätt att förstå honom. Att läsa ”Empusion” är i stora stycken som att lyssna på några fördruckna och halvbegåvade människor i verkligheten. Om Tokarczuks mål är att framställa män som löjliga lyckas hon väl.
Dessvärre är det hennes egen roman som blir lidande. Det är riskabelt för en författare att gå i maskopi med läsaren mot sina egna figurer. Genom att göra det underminerar hon den värld hon själv har skrivit fram. Intrycket av att författaren missnöjt skakar på huvudet förstärks av ett register där namnen på de författare vars anklagelser mot kvinnan citeras i boken listas: Platon, Augustinus, Darwin, Strindberg, Freud, Nietzsche, Joseph Conrad, Jean-Paul Sartre med flera.
Nog är det underligt att boken inte är mer slagkraftig när hon har lånat från dem. Till detta kommer att texten är behäftad med små fel. Stundvis är den också full av oklara syftningar och barnsliga meningskonstruktioner: ”Han var en snett leende hjälte som ifrågasatte sin egen hjälteroll som han lät framstå i all sin löjlighet”.
Jan Henrik Swahn har gjort ett stort och beundransvärt arbete med att överföra Tokarczuk till svenska. Denna gång verkar det ha gått för fort – ”Empusion” kom på polska för lite över ett år sedan. Finns det ingen på Bonniers som läser korrektur?
Fast ibland glimmar det till ändå. Som när berättarna insisterar på att spaghetti är långa maskar som under en viss säsong kan fiskas upp ur havet eller Wojnicz förlorar sig i betraktandet av en tavla där ansikten plötsligt träder fram.
Vid dessa tillfällen överger Tokarczuk den stela rättrådigheten för den mångtydiga fiktionen. Jag önskar att hon skulle befinna sig där hela tiden.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Känslig berättare: Olga Tokarczuks Nobelföreläsning
LÄS MER:Olga Tokarczuk fick mig att tro på astrologi
LÄS MER:Därför skrev jag om de självupptagna författarna
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
