9-12 år: ”Jag ljuger för bra” av Sara Kadefors, Bonnier Carlsen
I diskussionen om barnlitteratur nämns ofta begreppet barnperspektivet. Att vara lojal med barnets blick, att se saker från barnets höjd och så vidare.
Men när jag läser Sara Kadefors nya mellanåldersbok “Jag ljuger för bra” tappar jag all bäring på den diskussionen. Jag hittar inget barnperspektiv för det finns inget här. Så nära kommer jag huvudpersonen och jagberättaren Maria. Det är faktiskt ett barn som talar rakt in i mig. Utan författarraster.
Och hon är alldeles sådär som det kan kännas att vara elva år: svajande mellan uppriktighet och tillgjordhet, mellan stridbarhet och eftergivenhet, mellan att vara en bra kompis och på något sätt ändå inte lyckas med det.
Marias historia utspelar sig i slutet av sjuttiotalet lite utanför Göteborg. Att det är så många år sedan märks genom tidsmarkörer som Puss och kram-jeans, Tina Charles och ett visst sätt att svinga locktången, men samtidigt är det här en tidlös berättelse och en ung läsare kommer att känna sig fullständigt hemma.
Huvudberättelsen rör sig om hur Maria blir starstruck när en känd dansbandssångerska flyttar till bygden. Och hennes dotter ska börja i parallellklassen! Det är för bra för att vara sant, och Maria manipulerar sig med hyfsat fula men fullständigt känslomässigt begripliga knep fram till familjen i den stora villan. Där upptäcker hon att dottern är en underbar vän, alldeles frånsett artistglansen som strålar från mamman.
Det slutar inte särskilt bra. Kanske inte så dåligt heller. Jag får fundera på det. Men det är rätt svårt att ta sig upp till ytan igen efter den här härliga djupdykningen i en barndom.
12 - 15 år: ”Vi är bara inte vänner längre” av Alexandra Dahlberg, Gilla böcker
Vad fort det kan gå. Från att gå på mellanstadiet och ha en allra bästa vän, till att gå på högstadiet och gå ensam med nedböjt huvud genom korridorerna. Vara rädd att bli sedd och trakasserad – vara rädd att aldrig mer bli sedd. Så blir det för Amanda. Bästisen sugs upp av innegänget och nu är Amanda en isolerad ö, tills Jennie kommer, Jennie med blått hår som väljer henne och ingen annan.
Amanda kan emellertid sjunga. Och när det upptäcks för det henne in i stormens öga, in i coola gängets sköra maktbalans. Kan hon navigera där, i de outtalade strömmarna av vad som är rätt och fel?
Alexandra Dahlberg debuterar med “Vi är bara inte vänner längre”, en skildring av de tidiga tonåren som lyckas inrymma rep med rockbandet, homosexualitet, flockmentalitet, vänskapshaverier och utbrända föräldrar utan att det hela kollapsar.
Kanske är slutet lite för mycket av en grand final där allt hamnar på rätt plats via en tumultartad matkrigsscen. Men som helhet är det här en mycket välskriven debut på lättflytande prosa och med fint tempo.
”Förbjudet att andas” av Jean-Claude Mourlevat (översättning Karin Lidén), Gilla böcker
Att få Alma-priset, värt 5 miljoner kronor, är förstås stort. Det innebär också att mottagaren får sina tidigare titlar översatta. Jean-Claude Mourlevat som fick priset 2021 är inget undantag. De äldre böckerna droppar nu in med jämna mellanrum.
Hans historier, som rör sig mellan fantasy, realism och science fiction, är i grunden inte särskilt originella. De kan handla om talande djur som förtrycks av människor, om en politisk dystopi eller som nu, i romanen “Förbjudet att andas” om den magiska övergången mellan en fransk småstad och en helt annan värld.
Det som får de flesta av Mourlevats böcker att sticka ut är språket och stilen – egentligen attityden till det han skildrar. Också i den nyöversatta boken finns det där lätt ålderdomliga över texten, ett inte precis omständligt, men omsorgsfullt, berättande. Och det är inget negativt. Där en annan författare skulle skruvat upp tonläget bibehåller Jean-Claude Mourlevat sin lågintensiva, dämpade stämma.
I den där andra världen lever också människor, men de har inga kroppsvätskor och de andas inte. Döden kommer till dem i form av en depression; det kallas för att “sätta sig ner”. De är vänligt frånvarande och allting hos dem flyter på helt utan konflikter. Allt är gratis.
Dock finns där högt uppsatta, onda män, med smak för jordiska flickor. Om en flicka försvinner spårlöst i Frankrike kan hon ha råkat ut för trafficking och förts till den andra världen för att aldrig komma åter. Men när det händer Gabrielle lyckas hennes syster Anne följa efter på räddningsexpedition.
Jag tycker efter ett tag mycket om den här boken. Men då måste jag först ta mig förbi inledningen där Anne stöter på en hjälpare på en landsväg. Kombinationen åldrande intellektuell herre och naturbarnsnyfiken sjuttonårig flicka, som vid deras första slumpartade möte har fångat en grönglänsande skalbagge och håller en barnsligt storögd monolog om den, är rätt sliten. Och rätt fransk, om jag så får säga. Men det är inte bara konstellationen i sig som är problemet, utan också att interaktionen dem emellan brister i trovärdighet.
Likväl är det en fängslande bok som lämnar en sval, vemodig klang efter sig. En berättelse att inte glömma så lätt.
”Poster Girl” av Veronica Roth (översättning Katarina Falk), Modernista
I tv-serien “Black Mirror” finns ett avsnitt som skildrar hur människors möjligheter till bra bostad, arbete, rätt att hyra bil och så vidare avgörs av deras poäng på sociala medier. Människor betygsätter varandra via mobilen och poängen ramlar in eller dras av vid vartenda brett, stelt leende. Resultatet presenteras omedelbart.
Veronica Roth, författare till “Divergent”- trilogin, kopierar i stort sett den här intrigen i sin nya roman “Poster Girl”. Fast i hennes framtida värld är det staten som, via ett inopererat chip, ser och omedelbart bedömer varje handling. Samhället är kalkerat på Sovjet/Kina/valfri dystopi, med kulturella inslag som arrangerade äktenskap inom ledarskiktet. Men så en dag – revolution. Eliten avrättas eller spärras in och alla får sina chip borttagna.
Eller?
Är den nya regimen verkligen transparent med sina syften?
Som sagt; jag har hört och sett det förut, i många tappningar. Och ändå har upplägget en viss lockelse och spänning i sig, vilket mest har att göra med Roths hyggliga berättarteknik. Men också, förstås, med parallellerna till våra liv idag. Hur långt bort är chipen, tro?
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
