Den onda styvmodern är en välbekant figur i sagorna. Det är hon som beställer mordet på Snövit. Det är hon som får Hans och Gretas pappa att dumpa sina barn i skogen. Men den onda svärmodern, vad har egentligen sagts om henne?
Detsamma frågar sig berättarjaget i Johanna Frids nya roman, ”Haralds mamma”. Och det gör hon av en anledning. Det är nämligen mycket riktigt hennes killes morsa, den namnlösa ”Haralds mamma” som är boven i hennes drama.
Dramat: vem som har förstatjing på Harald när han blir utskriven från ett behandlingshem – blir det mamma eller blir det flickvän?
Det är förvisso inte första gången Johanna Frid skriver om andras mammor. I början av debutdiktsamlingen ”Familieepos” som hon skrev tillsammans med Gordana Spasic, finns en dikt på danska där diktjaget omfamnar, just det, sin danska svärmor.
Och i Frids roliga romandebut ”Nora eller Brinn Oslo brinn” blir romanjaget besatt av – inte sin svärmor utan sitt ex tjejs mamma. Och nu är det alltså hennes kille Haralds mamma som hemsöker henne.
Berättarjagets egen mamma är däremot inte närvarande mer än som ett trauma, hon tycks avskriven ur hennes liv pga galen och oberäknelig på ett kliniskt vis.
Men lika väl som en ond svärmor skulle man förstås kunna prata om en ond svärdotter. Lika goda kålsupare och så vidare. Om inte annat så framstår berättarjaget här, nämligen Haralds flickvän, som en genuint osympatisk person; sur, folkilsk och fördomsfull. Och otroligt sarkastisk.
Utifrån gestaltningen är det svårt att tro att hon har några vänner ens i Stockholm, vilket påstås. Men det löser författaren genom att hon får flytta till det ”satans fitt-Malmö” och bo ihop med Harald. Så var det problemet ur världen.
Som fellow gringubbe kan jag ändå njuta av en berättare som inte fjäskar för mig på något vis. Noll procent inställsamhet, som en äkta antihjälte. Att hon tvärdissar min forna hemstad Malmö och dess odrägligt självgoda självbild är också kul. Men. Samtidigt har en jagberättare alltid en fördel: genom det lilla försåtliga och ack så effektiva ordet ”jag” lurar hon läsaren att sympatisera och relatera automatiskt – medan alla andra obönhörligt skildras utifrån.
Som Haralds förskräckliga mamma.
Men det är såklart ramberättelsen som gör att denna svärmor/svärdotterrelation ställs på sin spets. För att generera maximal spänning mellan dessa båda kvinnor som båda gör anspråk på den lufsige Harald, genomgående liknad vid en golden retriever, så har Johanna Frid skickat de båda antagonisterna till en minimal flygplats i norraste Sverige, där de båda väntar på att han ska återvända från behandlingshemmet.
Från denna inte helt önskade men dramaturgiskt perfekta lyckta dörrar-situation återberättar Haralds flickvän sin och pojkvännens – och mammans historia.
Själv är hon halvtidssjukskriven på grund av odiagnosticerad epilepsi. Under tiden går Harald in i ett maniskt skov och börjar missbruka tabletter.
Något slags öppen konflikt tycks ha utlösts när flickvännen inte låter Haralds mamma sova över hos dem när hon är på besök i Malmö. Att föreställa sig Haralds mamma – eller Haralds hora som hon kallar henne – i deras lägenhet, sittande i deras soffa, eller ännu värre på hennes toalett, är bara för mycket för henne.
Johanna Frids metod är ett slags dubbelexponering. Det som sägs eller inte sägs sidställs hela tiden med berättarens rasande kommentarer: ”Varje minut med Haralds mamma kändes som en timme.”
I berättelsens nutid är paniken hos flickvännen när hon inser att hon är fast på flygplatsen med sin svärmor högst påtaglig. Den bubblar genom prosan. Men medan hon själv är inriktad på att deala med situationen genom att bita ihop och undvika konflikt till varje pris, och helst även kontakt – så har Haralds mamma, en gränslöst beskäftig 50-talist med ett förflutet i FNL och diverse fria grupper, en helt annan approach.
Hon vill prata ut.
Vilket mest tycks vara ett svepskäl för att berätta exakt vad hon själv känner. Och få bekräftelse för det. Därtill är hon fullständigt fullproppad med floskler.
Johanna Frids metod är ett slags dubbelexponering. Det som sägs eller inte sägs sidställs hela tiden med berättarens rasande kommentarer: ”Varje minut med Haralds mamma kändes som en timme.” Så medan flickvännen är undvikande, fåordig och stel är hennes kommentarer förintande uppriktiga.
Effekten är stundtals oerhört komisk, stundtals lite tjatig.
Mest tjatiga är stunderna på flygplatsen med Haralds mamma, och dennas långa förment självgoda haranger. Medan återblickarna med Harald är mindre ironiska, mer levande.
Samtidigt är Johanna Frids prosa ständigt på alerten. Den är sarkastisk, den är absurd, den är uppskruvad och lite buskis. Karaktärerna glonkar och gnaskar och beter sig understundom fullständigt gränslöst mot varandra.
Och efterhand som historien breder ut sig så framstår konflikten som alltmer komplicerad. Och nyanserad. Men vad är det ens som läsare jag längtar efter ska hända här? Är det försoning, hämnd eller bara ett lyckligt slut? Jag kan inte svara på det. Men jag vet att Johanna Frid har en egenskap som jag håller ofattbart högt: hon är rolig!!! Grov, brutal och nattsvart sarkastisk. I svensk samtidsprosa är det en sällsynt blomma.
Om ”Haralds mamma” tycker jag både bu och bä, men mest bä.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hon kommer att behövas i Svenska Akademien
LÄS MER:Recension: ”Tvätta och bli tvättad” av Sara Hallström
LÄS MER:Jag var en av alla de kvinnor som ingen vill anställa
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
