Det ska sägas direkt: jag är väldigt förtjust i Ottessa Moshfeghs lakoniska stil och nattsvarta berättelser.
Kanske en och annan som läste hennes genombrottsroman ”Ett år av vila och avkoppling” (2018), i svensk översättning 2020, fick för sig att romanen skulle ge just det: någon slags själslig frid. Ingenting kunde vara mer fel. Jag har sällan fått högre stresspåslag än då jag läste den djupt störande, egensinniga och oavbrutet fascinerande berättelsen där vi bjuds in i en ung kvinnas psyke: ung, snygg, nyutexaminerad från Columbia och med en flott lägenhet på Manhattan.
Ändå vill hon bara dra ner gardinerna, fly in i rusets dimma och ghosta sin omvärld.
Känslan är exakt densamma här: i författarens första novellsamling ”Hemlängtan till en annan värld” (2016) som först nu kommer i utmärkt svensk översättning av Helena Fagertun och vars titel känns som ett eko av Edith Södergrans dikt ”Jag längtar till landet som icke är/ty allting som är, är jag trött att begära”.
Distansering och alienation, främmandegörandet riktas här – i olika berättelser – direkt inåt och hotar att pulvrisera berättarjagets självkänsla totalt. Livslögner, leda och bitterhet flödar över sidorna likt en särpräglad ond sång. Samtiden tycks urlakad på mening. Att avstå blir för rollfigurerna ett sätt att härda ut.
Ett ständigt förfall råder medan de vilsna existenserna driver runt i arkadhallar, slitna sommarhus på vischan, omsorgsboenden eller i övergivna köpcentrum i Malibou. Håglösheten binder dem samman och bildar en gemensam nämnare.
Deras kroppar tycks närmast ruttna inifrån. Vällustigt beskrivs huvudpersonernas finnar, bölder, hudsjukdomar, ruttnande könsorgan och andra fysiska tillkortakommanden.
Också i ”Hemlängtan till en annan värld” tycks huvudpersonerna instängda och plågade som fångar i sina egna liv.
Tonfallet och detaljrikedomen påminner en smula om författaren Lucia Berlins, vars nerviga noveller med sina groteska scener återfinns i samlingar som ”Handbok för städerskor”. Här finns även stänk av P.O Enqvist, mer specifikt ”Nedstörtad ängel” där förhållandet mellan Pinon och Maria skildras så rysligt bra: en gång älskande som nu obönhörligt sitter fast med varandra i en livslång fångenskap.
Också i ”Hemlängtan till en annan värld” tycks huvudpersonerna instängda och plågade som fångar i sina egna liv. Här finns gott om nära och kära som glidit i från varandra och nu mest känner äckel och vrede inför sig själva och varandra.
I en slags förvriden mindfulness tar rollfigurerna sin tillflykt till droger av olika slag; marijuana, kristaller eller pulver, möjligtvis uppblandat med tvättmedel, köpta av ”zombies” i bussgarage eller på herrtoaletter.
I novellen ”En mörk och slingrande väg” låter berättarjaget – som bråkat med sin gravida fru och åkt till stugan – sin förhatlige brors unga kvinnliga bekant göra vad hon vill med honom. Ambivalensen fångar novellsamlingens dystopiska essens:
”Det var inte plågsamt, och inte heller hemskt, men det var vidrigt – precis som jag alltid hoppats att det skulle vara.”
Redan i debuten ”Eileen” (2015) fångade Ottessa Moshfegh mästerligt huvudpersonens djupt rotade självförakt och bitterhet. Där varvades på ett lockande, och samtidigt djupt anstötligt vis perversa fantasier med Hitchcockska stämningar. Föga förvånande omvandlades berättelsen, som framkallade så många dunkla bilder för ens inre syn, till en spelfilm med premiär förra året.
Även denna novellsamling har berättelser som gjorda för att filmatiseras: mörka och perverterade säger de något väsentligt om just vår tid.
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
