Det är midsommar 1741 i Dåvedshults by i det inre av Småland. Pigan Sissel och drängen Eskil dansar runt majstången med heta kinder. Snart möts deras kroppar i skuggan av en ek. Knappt fyra månader senare kallas de till sockenförhör med anledning av det påstådda lönskaläget (olovligt könsumgänge mellan ogifta). Sissel är då gravid. Eskil erkänner faderskapet och de gifter sig.
Författaren Ida Andersen (född 1960) är en av dessa idoga kulturarbetare som inte får någon större uppmärksamhet, i alla fall inte på riksplanet. På mindre förlag har hon gett ut tre diktsamlingar, en fackbok om småländska stenmurar samt ”Här slutar allmän väg” (2016) – en roman om en tonårsflickas uppväxt bland proggare, grönavågare, raggare och en gränslös konstnär till far i en by i Småland på 1970-talet. Andersen är också flitig översättare från italienska.
Kanske kan hennes nya roman ”I oxögat” bli något av ett genombrott. Den utspelas i ett Fattigsverige som ännu inte har återhämtat sig efter Karl XII:s krigståg i Europa. På landsbygden är det storbönderna som styr och ställer; pigor och drängar lever i stort sett som trälar. Men möjligen är en ny epok med andra maktförhållanden på väg. Några investerare har bestämt sig för att bygga ett glasbruk i byn. Det ska få namnet Kosta och kommer, som man tror, att skapa många arbetstillfällen och bli en välsignelse för den slumrande trakten.
Mitt i skogen har Eskil på egen hand timrat den stuga som han och Sissel flyttar in i. Men äger han verkligen det stycke jord som hans husbonde testamenterat till honom? Den döde bondens söner Nils och Jan anser inte det. De menar att han, ett fattighjon, har roffat åt sig deras mark ock kräver arrende i form av dagsverken.
Sissel och Eskil försöker se framtiden an och skapa en meningsfull tillvaro i stugan. Eskil får ett erbjudande om att arbeta som daglönare på glasbruksbyggningen. Han visar sig skicklig och blir snart anställd som timmerman.
Med hjälp av gamlamor Augusta genomlider Sissel en svår förlossning men föder till sist två välskapta tvillingdöttrar. Även vid andra tillfällen får Augusta rycka in för att bota sjukdom, till och med rädda liv. Den djupt kristne Eskil vill inte veta av ”trollkonans” närvaro i stugan. Men Augusta hävdar att hon inte sysslar med trolldom utan med läkedom.
Att Ida Andersen gjort mycket research är uppenbart. Men det rör sig inte om tyngande fakta utan om precisa detaljer som skapar trovärdighet.
Romanen skildrar mötet och konflikten mellan kristendom och folktro, mellan manligt och kvinnligt och, inte minst, mellan bondesamhället och den gryende industrialismen. När Eskil väljer att strunta i sina dagsverken hos Nils och Jan för att i stället delta i det mer lönsamma uppbyggandet av glasbruket, vet han att risken är stor att han, Sissel och deras barn kommer att tvingas iväg från torpet.
Att Ida Andersen gjort mycket research är uppenbart. Men det rör sig inte om tyngande fakta utan om precisa detaljer som skapar trovärdighet. Berättelsen i sig är kanske inte över hövan märkvärdig men engagerande och full av dramatik. Kampen för överlevnad är ständigt närvarande – liksom avsaknaden av dagligt bröd.
Det som imponerar mest är författarens klangfulla och pregnanta språk. Den lätt arkaiserande tonen kan påminna om Sara Lidman eller Birgitta Trotzig. Och småländskan i replikskiftena för tanken till Vilhelm Moberg.
Det här är en ganska storslagen roman om små, fattiga människor som hela tiden riskerar att gå vilse i en förvirrad brytningstid. Men tack vare instinkt, envishet och ett slags existentiellt lokalsinne ska de nog finna den rätta vägen. I alla fall Sissel.
