Recension: ”Inyenzi eller kackerlackorna” av Scholastique Mukasonga

I helgen är det 30 år sedan folkmordet i Rwanda. Den rwandiska författaren Scholastique Mukasonga kallar sin bok för en ”grav av papper”. Självbiografin ”Inyenzi eller kackerlackorna” återupprättar en bit av den värdighet som fråntogs de som mördades, skriver Katja Palo.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

De kallades kackerlackor.

Har man någonsin introducerats för Gregory H. Stantons modell för de olika steg som leder fram till folkmord, då vet man att när propagandamaskinen redan avhumaniserat ett folk genom att reducera dem till skadedjur, då är man en bra bit på väg till att förverkliga ett folkmord.

”Inyenzi eller kackerlackorna” är namnet på Scholastique Mukasongas självbiografiska debutbok från 2006 som nu översatts från franskan av Maria Björkman. Inyenzi betyder just kackerlackor, och det var det hutu-militärerna kallade tutsierna i Rwanda, årtionden innan själva folkmordet.

Boken sträcker sig i kronologisk ordning från Mukasongas barndom på sent 1950-tal fram till 2004 när hon för första gången återvände från Frankrike till Rwanda efter folkmordet 1994.

ANNONS

Hon går igenom de första pogromerna 1959, fördrivningen till Bugesera, ”valet” där hotfulla män övervakade tutsiflyktingarna så de tvingades rösta på Kayibanda som lovat att utplåna dem. Och sedan militärernas återkommande räder, systematiska trakasserier, mördandet, förnedringen och våldtäkterna som under trettio års tid tilltog innan det nådde den punkt som tutsierna visste skulle komma: folkmordet.

Men Mukasongas ärende är inte enbart att bära vittne till utplånandet av sitt folk. I bokens sista rad kallar hon boken en ”grav av papper” för alla sina familjemedlemmar, vänner och grannar som mördades.

Fokus ligger på att levandegöra människorna och det liv de trots allt lyckades leva mitt i infernot. Det finns så mycket omsorg i beskrivningarna av arbetet på fälten, vattenhämtningen, tillredningen av drycken urwarwa, festerna i byn, barnens glädjefyllda fruktplockande, hennes mors sagor om styvmödrar och talande djur som vaggade Mukasonga till sömns intill eldstaden.

”Inyenzi eller kackerlackorna” är ett ömt minnesarbete, ett svar på frågan om vilket språk som bär för att berätta om sådana grymheter.

Porträtt av en hel familj och en by växer fram, ett grepp som förfinats ytterligare i uppföljaren ”Barfotakvinnan”, även den översatt av Maria Björkman och utgiven på förlaget Tranan 2022.

När Mukasonga 2004 återvänder till Nyamata dit de tvångsförflyttades många år tidigare, finns inte minsta spår kvar av huset hon och hennes familj levde i. Det utplånades av mördarna och sedan tog buskskogen över. Hon skriver att det är som om hennes familj aldrig existerat:

ANNONS

”Och likväl har min familj bott där. I förödmjukelse, i fruktan för varje ny dag, i väntan på det som komma skulle och som vi inte kunde benämna: folkmordet. Och jag är den enda som besitter minnet av det. Det är därför jag skriver de här raderna”.

I ett enda kapitel skriver Mukasonga detaljerat om folkmordet 1994. Då hade hon själv långt tidigare tillsammans med sin bror flytt till Burundi och därefter gift sig och flyttat till Frankrike med sin man. Det tidigare så målande språket skärps, varenda rad vibrerar av återhållen smärta.

Beskrivningen av det bestialiska vis hennes syster mördades på lär hemsöka läsaren för lång tid framöver.

Men för det mesta är det livet Mukasonga vill skriva fram, det liv som togs ifrån den miljon människor som mördades. Så här låter det till exempel när hon berättar om tutsidrottningen Gicanda som hon och hennes andra skolkamrater som var tutsier brukade besöka:

”1994 kastade man sig ursinnigt över den gamla damen. Jag tänker inte berätta hur man förödmjukade, skändade och pinade ihjäl henne. Jag vill bara minnas henne som gav oss mjölk, Gicanda, drottningen med det vackra ansiktet.”

På så vis återupprättar Mukasonga en bit av den värdighet som fråntogs tutsierna som mördades. ”Inyenzi eller kackerlackorna” är ett ömt minnesarbete, ett svar på frågan om vilket språk som bär för att berätta om sådana grymheter.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Madonnan vid Nilen” av Scholastique Mukasonga

LÄS MER:Recension: ”Spikar” av Agota Kristof

LÄS MER:Recension: ”Far inte till havet” av Elin Anna Labba

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS