Andrev Walden är till vardags krönikör i DN och har tidigare publicerat en krönikesamling vid namn ”Ditt lilla mörker i ljuset” (2018).
Romandebuten ”Jävla karlar” avhandlar sju år av Waldens liv. Berättarjaget är detsamma som författarjaget, emellanåt nutida – en 46-årig författare som skriver boken ”Jävla karlar”, allt som oftast dåtida – en pojke som är 7 till 14 år gammal och heter Andrev.
Walden vet inte ”hur en pappa börjar och slutar”. Genom dessa sju åren sipprar karlar in och ut ur Andrevs och mammans liv. De som består i hans minne är de som han någon gång funderat på att kalla för ”pappa”. Varje sådan får ett kapitel i boken, döpt efter ett smeknamn. Växtmagikern är den första ”pappan” han minns och den som inleder kavalkaden.
Han beskriver drabbande hur hans mor får ett slag ”i det mjuka köttet under revbenskorgen”.
”Pappan” har slagit såväl Andrev som mamman flera gånger. Men en gång är näven knuten och efteråt rinner blodet från pojkens ansikte. Mamman ropar att Växtmagikern inte är hans riktiga pappa och allting förändras. Barnet Andrev får veta att hans riktiga pappa är ”indian”. Världsomvälvande och svindlande nyheter. En ”indian”!
Han beskriver drabbande hur hans mor får ett slag ”i det mjuka köttet under revbenskorgen”. Ett slag som han själv har fått många gånger. Ett slag som gör att man tappar andan.
Kort därefter flyttar mamman och sonen från det våldsamma hemmet.
Walden guidar träffsäkert läsaren mellan det oförutsägbara i alldagliga skeenden och det allmängiltiga i det oförutsägbara.
Detaljerna är väl avvägda och formuleringarna likaså. Det är rappt och lättläst utan att bli slarvigt eller förutsägbart. Walden är avväpnande, och ofta rolig.
Redan då tycks han ha sett världen genom ett filter som få andra gjorde.
Andrev lärde sig av Växtmagikern att ”bajsa som en indian”. Det som först bara var ett sammanträffande som ger en sjuåring en ödesmättad känsla förvandlar författaren till ett slags internskämt. Som åttaåring bodde han och mamman med en väninna och dennes dotter. ”En dag glömde jag låsa badrumsdörren och då blev jag ertappad av flickans kompis när jag bajsade som en indian. Hon såg mig uppflugen på toalettstolen, hukande med fötterna på ringen”.
Visst är det dagens Andrev som beskriver barnet Andrev, men det förefaller alltjämt helt naturligt att barnet skulle bli den vuxne. Redan då tycks han ha sett världen genom ett filter som få andra gjorde, ett filter som låter honom fånga upp tillvaron i kärnfulla bilder.
”Det dåliga samvetets lugn” som infinner sig när Växtmagikern ångrar sina slag, eller mormodern sin hårda ton. Det jakande nickandet som svar på en jobbig fråga när han ”har tröttnat på att vara dum”. Oron för att vara ”en pojke utan egenskaper” som tagit fem gitarrlektioner men fortfarande – med största möjliga ansträngning – bara kan en tolv toner lång melodi om att Spanien är ett land där man dansar tango. Och därpå avundsjukan när klassens mest populäre kille ”har egenskaper, fler än han behöver”.
Författaren Andrev Walden är omtänksam och underhållande. Som en bra pappa.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Johan Glans på Slottsskogsvallen
LÄS MER:Recension: ”Tecknen finns överallt” av Magnus Haglund
LÄS MER:Recension: Fyra nya deckare för de orädda
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
