Recension: ”Kafkalungan” av Cecilia Hansson

Med sin begåvning som vapen söker Cecilia Hansson efter nervtrådar som kan förbinda hennes egen au pair-tid och bängliga expojkvänner med Franz Kafkas öde. ”Kafkalungan” är ett ambitiöst projekt, men Martina Montelius hade gärna sluppit läsa om författarens vardagsbestyr och dåliga väninnor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är mormoderns tuberkulos för länge sedan, och moderns tvåspråkighet som tornedaling, som lägger grunden för Cecilia Hanssons mångåriga intresse för Franz Kafka.

Det berättar hon i “Kafkalunga”, en underlig, stundtals skimrande vackert formulerad bok om hennes Pragresa i författarens fotspår. På jakt efter hans själ, som hon uttrycker det. Men ytterst letar hon förstås efter sin egen. Inflyttad till Stockholm, numera etablerad med en godmodig diplomatson till make och en ompysslad dotter som går i vad som framstår som en hysteriskt privilegietung skola i innerstan.

Med sin begåvning som vapen söker Hansson efter nervtrådar, ljusförhållanden, känslolägen som kan förbinda hennes au pair-tid, pilateslektioner och bängliga expojkvänner med Kafkas öde. Hur han låg där och dog, oförmögen att svälja när tuberkulosen angripit struphuvudet.

ANNONS

Hans stora kärlek till Milena, den han beundrade och ville rusa till på sina smala, i förtid cirkulationssvaga ben. Dora Diamant i bakvattnet, hon som ingen kände, hon som var hans handfasta respirator.

Jag tycker mig förstå; att i åratal läsa en viss författare, återkomma till böckerna i olika skeden av sitt liv, är en relation. Man lär sig författarens små formuleringsvanor (och ovanor). Förknippar passager i böckerna med de livssituationer i vilka man läst dem. Att återvända till de böcker man känner väl blir som att prata med en nära vän. Kanske börjar man berätta för böckerna om sitt eget liv. Och att fantisera om författaren är oundvikligt.

Jag vill gärna följa Cecilia Hanssons resa till Prag. Språkligt har hon definitivt täckning för sitt ambitiösa projekt, och kunskaperna om Kafkas liv och verk är mer än tillräckliga för en framgalopperande fantasi om den mytomspunne författaren. När Hansson berättar om poeten Else Lasker-Shüler, samtida med Kafka och den enda han öppet hade något emot (även om han nästan bad om ursäkt för det), vill jag genast ha mer.

Jag får en känsla av att den här boken antingen borde ha strukits ned till hälften eller svällt till tredubbel längd.

Likaså när hon söker fördjupa bilden av Dora, eller konkretisera relationen mellan Kafkas verkliga liv och hans litterära verkligheter.

ANNONS

Men jag vill faktiskt inte veta hur Hansson hade det på högstadiet, att hon ett tag ville bli skådespelare eller att frysen hennes man beställt visade sig ha fel mått. Först när hon beskriver sin brorson, som miste livet i sjukdom när han bara var åtta år, får Hanssons livserfarenhet en smärttyngd i paritet med den som existerar i varje skiljetecken hos Kafka.

Jag tänker att om pojken nu ska vara med i boken, om det är det rätta för alla som älskar honom, kan han gärna få hur mycket plats som helst. Sida vid sida med Kafkas tre systrar, alla mördade i koncentrationsläger. Sida vid sida med Kafka själv.

I skildringen av pojkens död fungerar bokens vardagliga tonläge bra. Barnet blir som en sorts lillebror till bokens ämne. Självlysande, levande och vacker mitt i dödens sedvanliga vägran att vika en tum från sitt uppdrag.

Jag får en känsla av att den här boken antingen borde ha strukits ned till hälften eller svällt till tredubbel längd. Den vill omfatta så mycket, men om vardagen och de lättare motgångarna ska inkluderas måste de ha mer syre omkring sig, och omgärdas av ännu fler nedslag i det avgörande, hotfulla och lärorika, för att jag inte ska känna att författaren slösar bort boksidor.

ANNONS

Varje passage om dåliga väninnor och att komma precis i tid till dotterns skola får mig att trumma med fingrarna och tjata på Cecilia Hansson om att komma tillbaka till det väsentliga. Till den där tvåspråkigheten som ju var så viktig, till Kafka, hans ryckiga liv och långsamma död.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Skälvning” av Teju Cole

LÄS MER:Recension: ”Stackare” av Matias Faldbakken

LÄS MER:Recension: ”Förhöjningen” av Malin Ullgren

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS