Alldeles mot slutet av Aurora Venturinis roman ”Kusinerna” utbrister huvudpersonen och tillika berättaren, konstnären Yuna: ”Jag utplånade. Jag utplånade. Jag utplånade allt.”. Romanen gestaltar Yunas väg mot en nödvändig ensamhet. Hon är ännu inte fri från sin dysfunktionella familj och sin särpräglade uppväxt, men hon är på gott och ont ensam. Hon har en egen lägenhet. Det enorma tungsinne som hennes biografi och enslighet genererat innebär, konstaterar hon på sitt lakoniskt och oskyddade vis, att hennes konst har fått ett ökat värde, då ”folk blir tröstade av att spegla sig i andras smärta”.
Berättelsen om romanen ”Kusinerna” är värd att återge. 2007 höll Buenos Aires-tidningen ”Pagina/12” en romantävling. Ett av bidragen, skrivet på skrivmaskin och rättat med tipp-ex som på sina ställen också runnit ut över korrekt stavade ord, var ”Kusinerna”. Författare var pseudonymen Beatriz Portinari. ”Kusinerna” vann och författaren visade sig vara den då 85-åriga Aurora Venturini som hade debuterat med en diktsamling redan 1942. ”Kusinerna” blev dock hennes genombrott och föreligger nu på svenska i översättning av Hanna Nordenhök.
Den är drastisk och ofiltrerat burlesk. Olyckorna och katastroferna – våldtäkter, mord och våldsamma separationer – står som spön i backen.
Detta är definitivt inte en roman för den äckelmagade. Och inte heller för den pryde eller oreflekterat politiskt korrekte. Här erbjuds en mycket speciell form av smutsig realism som inte värjer för kontaminerade ord och begrepp. Den är drastisk och ofiltrerat burlesk. Olyckorna och katastroferna – våldtäkter, mord och våldsamma separationer – står som spön i backen.
Romanen utspelar sig på 1940-talet i staden La Plata och skildrar en familj och en släkt i vilken männen i stort är frånvarande. Och deras gästspel i matriarkatet resulterar påfallande ofta i olika typer av övergrepp. Kvinnorna – systrar, mödrar, mostrar, kusiner med flera – har alla fötts med olika fysiska, kognitiva eller intellektuella svårigheter. De har alla, enligt berättaren, ”en skruv lös”. Yuna saknar exempelvis genvägar till det talade och skrivna språket, hennes läsning är, som hon själv hävdar, ”dyslalisk”, däremot visar hon sig vara en naturbegåvning på att måla. Under romanens gång erövrar hon också, bland annat med hjälp av ordboken, ett verbalt språk. Också tal-text-tystnaden ”utplånar” hon.
Yuma blir upptäckt som konstnär av en uppmuntrande professor på Konsthögskolan som strax – och som ett led i den deformerade ordning som råder i romanvärlden – flyttar in i hennes familj där han tar den bortflugna faderns plats. Professorn säger sig vilja hjälpa till att ta hand om Yuna och hennes rullstolsbundna syster Bettina. Hushållerskan kan han också assistera. Hela arrangemanget oroar emellertid såväl Yuna som läsaren.
Språket är i början av romanen enkelt och i huvudsak strukturerat med hjälp av korta och kärnfulla meningar. Ju längre in i berättelsen en kommer blir det vidlyftigare, jagberättaren alltmer självmedveten och meningarna längre och självsvåldigare. Språket liksom sväller och tar sig allt djärvare friheter. Romanen blir svajigare och svängigare på ett sätt som bara längre citat kan göra rättvisa. Att Hanna Nordenhök i sitt översättande lyckas föra över denna viktiga transformation till svenska är avgörande. ”Kusinerna” är en mörk familjefabel som placerar sig mycket långt ifrån Beatrix Potters i ljusa nyanser färglagda sagor.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Fördolt är minnet” av Mohamed Mbougar Sarr
LÄS MER:Recension: ”Dansa i Odessa” av Ilya Kaminsky
LÄS MER:Stewe Claeson hade litteraturen som drivkraft
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
