Recension: ”Kycklingoratoriet” av Lucie Rico

I den franska författaren Lucie Ricas debutroman börjar en vegetarian masslakta kycklingar efter att hennes mor gått bort. ”Kycklingoratoriet” är en lättsam och absurd berättelse om sorg, kapitalismens djurhållning och ond bråd död, skriver Maria Hymna Ramnehill.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Redan ett par sidor in i franska Lucie Ricos debut är det uppenbart att det här är en roman som skiljer sig från mängden. Lucie Rico är filmmanusförfattare, regissör och lärare i kreativt skrivande vid Clermont Auvergnes universitet i centrala Frankrike. Hennes roman hyllades när den kom ut 2020 och ges nu ut av pålitliga Rámus förlag i en imponerande översättning av likaledes debuterande översättaren Anna Mezey.

”Kycklingoratoriet” är en absurd, underhållande och hela tiden överraskande roman. Den börjar i och för sig med död. Huvudpersonen Paules mor har på sin dödsbädd bett sin dotter Paule att döda den enögda kycklingen Théodore – den av alla hennes höns som stod mamman närmast.

ANNONS

Det är en öppning med en talande tragisk och absurdistisk ton, tankarna kan lika gärna gå till Albert Camus roman ”Främlingen” eller Erlend Loes ”Doppler”, som båda inleds med liknande lakoniska formuleringar om att huvudpersonernas förälder just har dött, men sedan förstås går i vitt skilda riktningar.

Problemet för Paule är att hon har varit vegetarian sedan hon var sexton och modern slaktade en kyckling på hennes födelsedag, men också att hon aldrig velat komma tillbaka till gården där hon växte upp. Nu vet hon inte hur hon ska sörja sin mor samtidigt som hönsen blir allt mer av individer och hon funderar på hur hon ska kunna döda Théodore.

När hon till slut gör det, skriver hon en dödsruna åt honom, för att säga det hon inte kunde säga på moderns begravning. I stället för att åka hem till pojkvännen Louis och deras gemensamma lägenhet i staden, börjar Paule slakta fåglar och sälja dem på byns marknad – tillsammans med varje kycklings personliga dödsruna.

Just när jag tror att jag har förstått vart den är på väg, byter Rico riktning på historien – hela vägen fram till allra sista sidan.

Och så sätter romanens oväntade och absurda men internt logiska händelsekedja igång, hela vägen till det oväntade slutet. Paule blir inte särskilt väl mottagen i byn och på torget blir hon inte alls välkomnad av sina gamla skolkamrater. Hon har svikit hembygden genom att flytta till stan, genom att bli vegetarian – men kanske också genom att sörja djuren mer än modern.

ANNONS

Precis som i Albert Camus ”Främlingen”, är nämligen moderns död en nyckel för att förstå omgivningens reaktioner. De ställer båda frågor om hur man tillskriver olika värde till olika liv. I ”Främlingen” dömer den franska kolonialmakten Meursault mer för att han inte sörjer sin mor, än för att han mördat en algerisk man. I ”Kycklingoratoriet” ställs Paules sätt att sörja sina kycklingar i groteskt kontrast till hennes tystnad på moderns begravning.

Just när jag tror att jag har förstått vart den är på väg, byter Rico riktning på historien – hela vägen fram till allra sista sidan. När man läst den framstår slutet lika logiskt som oundvikligt, precis som de bästa av tragedier. Lucie Rico har i Anna Mezeys översättning en cyniskt lätt och samtidigt djupt allvarlig ton i denna roman om kapitalistisk djurhållning och ond bråd död. Det är just så den kan lyfta absurditeterna i vår tids maskinella djurhållning, och hur den fjärmar oss från liv och död.

”Kycklingoratoriet” handlar om obearbetad sorg, om kapitalismens rovdrift på djurens liv och mänskliga begär, om individen mot kollektivet och stad mot land, om sanning och fiktion och om ordets makt och maktlöshet.

Det är en rik väv av teman, kanske är det också denna breda väv som lämnar mig med en vag känsla av att romanen är för tunn – att den trots alla trådar inte helt förmår bära sin egen tyngd – men det är bara en randanmärkning. Lucie Ricos roman roar, överraskar och oroar från början till slut.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Hallelujaflickorna” av Hanna Hallgren

LÄS MER:Recension: ”Förstörelse – en fallstudie” av Iida Rauma

LÄS MER:Recension: ”Maskrosfrön och karyatider” av Christina Ouzounidis

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS